Alina Vergnano – Fleeing Feeling

2021.04.24 - 2021.05.16

”Det finns ingen väg ut. Flykten är omöjlig. Den enda vägen ut är in” intalar jag mig själv varje gång jag försöker fly något. När jag tittar på Alina Vergnanos teckningar som kretsar kring flykten – den möjliga, såväl som den omöjliga – så kommer jag att tänka på denna dubbla rörelse av ”inre” och ”yttre” flykt som konsten möjliggör i sina bästa stunder. Hennes teckningar av gigantiska, uppbrutna flyende kroppar är som visuella transkriptioner av surrealisternas automatiska skrifter, som försökte fly vardagen genom att låta det omedvetna styra deras handlingar. 

Alina Vergnanos konst har alltid opererat i gränslandet mellan det figurativa och det abstrakta. Hennes lustfyllda kroppar som springer, vilar, sover eller älskar och som böljer över ytan likt vågor, eller spasmer, befriade från all tänkbar narrativitet, kan ibland se ut som en uppbruten arkaisk skrift, ibland som en dröm som uppehåller sig vid tingens yta. ”Det finns inget djupare än ytan”, sade en gång Paul Valery. Så också här. Mina associationer går till Matisse pappfigurer, Kandinskys symfoniska formationer, till Disneys rörelsescheman, men också till Kobras smutsiga men ack så levande färgskalor. Hennes bilder får mig också att tänka på de våldsamma kroppsrörelserna i Pergamonaltaret i Berlin, ”Satans tron”, som Paulus så dramatiskt kallade den. Men i Vergnanos bilder är kroppslinjerna satta ur spel, likt ljusets rörelser på vattenytan, eller jazzvariationer, som både upprepar sig och bryter sig ur materiens tyngd.

Vergnano själv finner inspiration hos konstnärer som Louise Bourgeois och Amy Sillman, Bergsons teorier om varats flyktighet eller författare som Siri Hustvedt, Susanne Howe och Silvia Plath. Hon blev nyligen helt tagen av Ottessa MoshfeghsMy Year of Rest and 

Relaxationsom berättar historien om en kvinnas hibernering under ett helt år, ett projekt där passiviteten förvandlas till ett konstnärligt projekt, som både accepterar och överskrider kroppens gränser. Jagets omöjliga flykt från en själv blev en tråd Vergnano spinner vidare på i denna utställning, som också handlar om viljan att fly kroppen eller medvetandet, om att både tillhöra och icke-tillhöra en plats, om att vara fångad i en motstridig inre rörelse eller 

begär som är hela tiden underkastad förändringens lagar. Allt fast förflyktigas, hävdade 

Goethe, långt innan Marx. Han hade tyckt om Vergnanos flyktiga bilder. Teckningarna kan också ses som illustrationer av känslor, denna ogreppbara materia som determinerar våra liv, och som samtidigt är så svåra att ta på eller förstå.

 I Time and Free Willskrev Henri Bergson att känslor av glädje får oss att öppna oss mot 

framtiden. Sorgen kommer däremot från vår oförmåga att acceptera rörelse eller övervinna vår fysiska och psykiska passivitet. Vergnanos bilder är ur Bergsons affektteoretiska vinkel som speglar gjorda för framtiden. De reflekterar ett begär i rörelse, som vägrar låta sig 

definieras, för då skulle den dö. Begärets flyktighet beror på människans otillfredsställda natur. I Goethes Faustdrama är Faust medveten om att den dagen han kommer bli nöjd med det liv han för och kommer be tiden stanna också kommer innebära hans död. Det är därför han fortsätter att begära det omöjliga. Rastlösheten är livets motor. Vergnanos bilder är en som delar ur en enda stor rastlös begärsmaskin som hela tiden vill vidare. Mot vad? Vem vet? Det viktiga är inte målet, men vägen dit. 

Hur det än är, när vi funnit det vi söker, finns det stor chans att vi kommer vilja förändra det. Som Siri Hustvedt själv säger: ”Distortion is part of desire. We always change the things we want”.

 

Text: Sinziana Ravini