Andreas Wallroth - Land´s Edge

Gränsmark

Efter att ha rundat Fredriksberg och den av parasitsotlav bemängda eken och vandrat vidare upp på hällmarksholmarna såg Julius hur styvmorsviol, käringtand och gråfibbla trotsigt spred sig längs den angränsande odlingsmarken. Som ung hade han fälten sett ett slags motvikt till det stramt återhållna vardagslivet i den residensstad som han stundtals besökte tillsammans med sin farmor. När han väl sänkt blicken och lagt märke till hur vildfloran framhävde de brukade åkarlapparnas rutnät, föreföll de senare som minst lika kringskurna som någonsin stadsbornas liv – möjligtvis med den skillnaden att människan i staden ödelade sitt eget liv och inte det från vilket hon var kommen och snart skulle återvända till.

Det må vara som det vill, tänkte Julius om sådana metafysiska trivialiteter, lika upptagen som oförmögen med att föra samman fröväxterna han iakttagit med dem artnamn han hört sedan barnsben. Botanikens systematik hade aldrig fascinerat honom lika mycket som de kuriositeter, vilka häftade vid namnen och därtill väckte en del frågor. Hur kom det sig egentligen att styvmorsviolen en gång varit känd som treenighetens blomma? Och hur kunde gråfibblan, ett uråldrigt naturläkemedel, växa så tätt inpå käringtanden, vars släkte människan ändå sedan lotofagerna stoppat i sig bara för att få tappa minnet? Så vandrade tankarna. Föreställningarna liksom bredde ut sig långt över vad namnen avsåg, på samma vis som blommorna själva var i färd att trotsa landskapets gränsdragningar.

Styvmorsviol, käringtand och gråfibbla... vad hade namnen ens med de små fröväxterna att göra? För Julius lät de snarare som ingredienser till ett hopkok som Algot i hagen tillredde i något av skjulen som – gud vet hur – alltid stod kvar efter de årligen återkommande höststormarna. För byborna var Algot en eremit och lumpsamlare, men i Julius ögon hade han aldrig framstått som något annat än en trollkarl i sitt eget rike av stenkretsar och trampkvarnar, på en och samma gång dirigent och fältherre för ritualer och kraftmätningar. Ur skjulen steg rök, vars intensiva färgväxlingar stod i hemlig förbindelse med rucklens tilltagande förfall, och som trädkronorna gungade i vinden rörde sig trampkvarnen med jättars långsamma tyngd.

De andra kunde tänka vad de ville om såväl Julius som enstöringen. Vad ingen av dem båda visste, men genom sina förehavanden likväl bevisade (men för vem?), var att ett sant liv med nödvändighet skulle komma att innefatta en god dos av amatörskap, en kärlek till improvisationen.

Text Johhanes Björk

Tack till Göteborgs stad projektstöd 2022