• Galleri Cora Hillebrand, Fabriksgatan 48, Göteborg
  • Onsdag 13.00–16.00 (endast bokade)
  • Lördag-söndag 12.00–16.00
  • 073-67 25 627cora@hillebrand.se

Anna Pajak och Sanna Lindholm

2024.02.16 - 2024.03.10

Form

Sanna Lindholm och Anna Pajak arbetar i olika medier vilket skapar skilda förutsättningar för deras bildvärldar. Lindholms skulpturer i trä är påtagligt fysiska, medan Pajak arbetar med illusoriska bilder i grafik och måleri. Ändå kan vi också se att de närmar sig varandra i ett intresse för geometriska grundformer: i Pajaks Chronophobia svävar två klot, symmetriskt placerade på dukens yta och i Jag vet inte vilket hav det är kröner mindre sfärer två koner. Hos Lindholm har geometrins enkelhet svarvats fram i skulpturen.  

Det är något speciellt med geometri och symmetri. Enkelheten tycks låta formerna hoppa över tolkningsprocessen och bli omedelbart avläsbara, som de är. De blir till bilder av den platonistiska rena formen, ni vet den där som ligger till grund för alla andra, materialiserade varianter för all evighet. De är på en gång oberörda av omvärlden, men samtidigt helt centrala för den. 

Samtidigt visar skillnaderna mellan Sanna Lindholms och Anna Pajaks sätt att arbeta med geometri hur lätt det är att få former att tala distinkta språk. I Lindholms svarvade, cylindriska figurer pekar enkelheten mot en sorts vardaglighet. Skulpturernas tydlighet för tankarna till bruksföremål, även de avslöjar ganska lite om vilket sorts bruk vi talar om. Pajaks sfärer är tvärtom illusoriska 3D-figurer målade på duk och har snarare något upphöjt över sig. De tycks liksom sväva i något tyngdlöst tillstånd, vilket ger dem en air av allvarsam värdighet. Lindholms figurer ropar inte på viktighet. Pajaks sfärer kräver vördnad.

Det säger något om hur lätt den ”obetydliga” geometrin kan bära mängder av betydelser, beroende på var vi hittar den. Enkelheten kan vara ett tecken på okomplicerad och därmed vardaglig. Den kan också vara avskalad och reducerad till någon obestämbar essäns och därmed överjordlig. Enkelheten kan också vara försåtlig. Hos Sanna Lindholm får den betraktaren att tro att formen också är lättbegriplig. En närmare granskning gör dock avkodningen alltmer komplicerad. Vad är det egentligen för sorts form vi tittar på? Lindholms stora skulptur Daughters of labour  består av en cylindrisk vertikal figur med svarvade former. På figuren hänger vad som förefaller vara en kedja, vilken i sin tur är förankrad i ett system av föremål som kan lika gärna kan vara någon sorts förankringsystem som utsmyckande detaljer. Alla former är enkelt avläsbara men de säger egentligen inget om sig själva. Kanske kan vi säga att de antyder olika möjligheter. Här blir skalan viktig. Är det en kätting med pållare eller ett smycke med berlocker? Föremålen runt om ger oss inte så mycket mer att gå på. 

Sanna Lindholms skulpturer är gåtfulla. Anna Pajaks målningar är i stället mystiska och berättar om en värld där den tyngdlag som är så viktig i Lindholms uttryck tycks vara helt upphävd. Geometrins enkelhet förstärks av målningens kompositionella symmetri, där former repeteras enlig logiska men ändå obegripliga principer. 

I det abstrakta måleriet intar geometrin en särposition. Å ena sidan kan den tyckas helt i linje med abstraktionens ovilja till att likna något i verkligheten. Å andra sidan pekar dess nästan omedelbara tydlighet i motsatt riktning och kräver att förstås som just något. Kanske är det därför som geometrin är så vanlig i abstrakt måleri med andliga dimensioner. 

När Anna Pajak bygger sina målningar på symmetriska kompositioner med geometriska former kopplar hon sig tydligt den ådra av det abstrakta måleriet där symboliska/andliga betydelser är helt centrala. En målning som den stora Chromophobia föreställer ingenting, men den står i en tradition av teosofin och andra (ny)andliga rörelser som fanns redan i modernismens barndom, inte minst hos Piet Mondrian och Hilma af Klint. Det är också en tradition som, i likhet med de kvinnliga konstnärerna, länge har trängts undan i konsthistorien till förmån för mer rationellt orienterade konst. Titeln Chromophobia påminner oss också om att starka färger, som målningens kolorit i dovt blå och purpur även de länge förpassades till historiens bakgård. Där Lindholms enkelhet går över i gåtfullhet, går Pajaks mystik över i ett kritiskt granskande av den konstform hon själv arbetar inom.

Symmetri är inte bara form, det är också en del av naturen. Här möts på nytt de bägge konstnärerna. Hos Anna Pajak skapar symmetrin former som för tankarna till blommor, blad och veckstrukturer, medan den enklaste svarvade formen hos Sanna Lindholm för tankarna till fröer. Från Platons idévärld till livets ursprung. Geometrin har många aspekter. 

text Håkan Nilsson

Tack till Göteborgs Stad för Projektstöd våren 2024