Anna Strand - The Assignment

Maktlöshetens makt

”Fotografiet är en inventering av vår egen dödlighet”, hävdade en gång Susan Sontag, på den tid då fotografiet fortfarande bestod i en enkel indexikal relation till den så kallade verkligheten. Även Anna Strands bildnovell The Assignment som nu visas på Galleri Cora Hillebrand är en inventering av vår egen dödlighet, men det är också en meditation över maktrelationer. Vad ser vi? På ett svartvitt foto, en porrtidning i en öppen draglåda, föreställande en kvinna som blottar sitt kön intill en påklädd man. På ett annat, en äldre man sittande i en båt. På ett tredje, en katt som ligger och sover, inrullad i sig själv. En fotograf i kontakt med sina byten. Men vem är det egentliga bytet här? Läser man texterna i Strands bildnovell är det en helt annan historia som rullas fram – historien om en ung kvinna som får i uppdrag av sin lärare att fotografera en främling. En äldre nordamerikan på ett skepp i hamnen, går med på att låta sig fotas, men när hon visar upp resultatet för läraren, anser denne att mannens kläder förstör den tidlösa omgivningen. Läraren uppmanar henne att återvända till mannen och be honom låta sig fotas med bar överkropp. Sagt och gjort. När studenten återvänder till skolan, får hon höra att det ser ut som bilder tagna på en älskare. Så vem är det egentliga bytet i detta lågmälda bilddrama? Den äldre mannen som gick med på den unga kvinnans villkor eller den unga kvinnans som gick med på lärarens? Hos Strand föds betraktaren i ovissheten, fotografiet i osäkrandet av verkligheten. 

Texterna som beledsagar Strands bilder, för tankarna franska nya romanens besatthet vid en kall registrering av verkligheten. Alain Robbe Grillet lyckades i sina metafysiska polisromaner förvandlade varje litet ting till en potentiell ledtråd för gåtans lösning. Sophie Calle tog senare i sina fotoromaner relationen mellan bödel och offer betydligt längre när hon valde att rikta blicken inåt. Så också Strand som hela tiden reflekterar över jagets implikation i de dramer hon skapar. Vad är det som står på spel i Strands gåtfulla drama? I texternas början får vi veta att kursens lärare uppmanar kvinnorna att ta nakenbilder av sig själva och männen att ta nakenbilder på kvinnor. Är den unga kvinnans fotograferande av den äldre mannens nakenhet och de trådar hon drar till den mansdominerade socio-realistiska fotografin, en invertering av den manliga blicken? Både ja och nej, för uppdraget kom från den manliga läraren. Resultatet kan betraktas som en representation av en double bind relation, där studenten förblir underkastad läraren vad hon än gör. Men tiden har gått och nutidens jag vet mer.

”Att fotografera är att lära sig att dö”, hävdar fotografen och fototeoretikern Tim Carpenter i en bok med samma namn, som kom ut tidigare i år. Carpenter skriver här om fotografins unika förmåga, till skillnad från andra konstarter att lindra den grundläggande smärtan inför vår dödlighet, genom att överbrygga glappet som skiljer jaget från allt som inte är jaget, samt skapa mening i en annars meningslös verklighet. Men Carpenter glömmer en viktig detalj – nämligen livsdriftens relation till dödsdriften i fotoakten och dessa drifters relation till makten. För Strands fotografier blottlägger nätverket av drifter mellan olika tiders maktrelationer som hakar in sig i varandra likt vagnar i ett godståg, inte bara drifterna i maktrelationen mellan lärare, student och studieobjekt, mellan uppdragsgivare och uppdragstagare, mellan fotograf och gallerist utan också mellan fotograf, fotografi och betraktare. Att fotografera är en makt i maktlösheten. Att betrakta dessa fotografier förbinder oss med maktlöshetens makt.

Text: Sinziana Ravini

Tack till Göteborgs stad för projektstödet.