Annie Johansson - Mellan skog

Träkonstruktionen som Annie Johanssons verk är placerade i är gjord av trä från hennes egen skog. Enligt liberalt tänkande är det bara ägande som ger frihet, eftersom man med det man äger får göra vad man vill. Utan ägande, ingen frihet. En tanke som har lett till antropocenen. Det är lite hyckleri att tro att objekten genom ägandet skulle kunna ge ägaren frihet. Är det inte så att man alltid måste ta sig frihet. Även när någon tillåter en att göra det.

Ett av hennes verk heter Leather Landscape. Vid första anblick tänkte jag ”ryggsäck” och nästan samtidigt ”knullgunga”. Fel bägge två; det är en sele som har mer med sexshop än dragdjur att göra. Och bäraren blir ett landskap inför en kropp som vill fetischera och dominera det – av sinnlig kärlek.

I installationen finns kroppar och material som trär sig på och tränger in i varandra. De tovas ihop. Extasen är materiell. Jag tänker mig att man rör sig med buken mot marken, krälande – eller som ett lager moss som belöper en stenhäll – . över andra kroppar, mänskliga eller ej, organiska eller ej. Becoming Nature.

En skogshuggare är en människa, men i vissa sammanhang kan han lika gärna vara gjord av virke. Ibland är det konst, Lumberjack Lover. Även identiteterna kan genomtränga varandra – förvedning kanske är ett mentalt tillstånd. Ett skräddarsytt hölje av skinn kan vara lika ”naturligt” för en välformad grenbit som barken var innan.

En våldsam erotisering av naturrelationen är vad vi ser här, eller känner. Det är genom den livskraften som man här själv blir natur. En annan form av närhet som i åtrå fångar in och förbränner lika mycket som den ömmar och vårdar.

Den sexuella uppmärksamheten och relationen till omgivningen kan mycket väl kasta om relationerna. I början reagerade jag på att installationen i det lilla gallerirummet skulle komma för nära, inte tillåta överblick. Nu inser jag risken att själv, ledd av det estetiskt-erotiska förhållningssättet, bli för närgången. Precis som vissa av verken själva är ganska dominanta och exploaterande i sin formgivning av naturprodukter. Risken finns, åt alla håll, i alla relationer.

Finns det bra sätt att förgripa sig på någon eller något? Måste inte det finnas för att erotik utan kontrakt och ägande ska vara möjlig? En av dess spelregler är att man för att bli föremål för sinnlig kärlek inte hela tiden kan bli etiskt behandlad som ett självändamål, Ibland måste man fungera som ett medel för främmande begär, som ett verktyg eller sexleksak. Erotik är kanske inte en etik, utan en dynamik som måste finnas i utnyttjande och förgripande, i inlevelse och utlevelse, för den ömsesidiga relationens ska fortvara i frihet. Den upprättas inte av regler. Det blir planterad ”skog” av allting, där ingenting trivs.

Kanske är detta ett naturligt tillkortakommande, som erotiken gör oundvikligt. Det kan mycket väl vara vårt predikament. Det är ändå klart bättre att avverka skog av lust till konst och sex än av vinningslystnad.

Text: Lars-Erik Hjertström Lappalainen