Bergþór Morthens - Don't stop me now

Det är något märkligt i övergångarna mellan måleri och skulptur här. Vad är det som händer i
spänningsfältet mellan Portrett av Jon Sigurdsson och de stora skulpturerna? Om vi börjar
med porträttet av denna ledare för den isländska självständighetsrörelsen under 1800 talet,
och som under finanskrisen blev projektionsyta för allsköns reaktionära, nyliberala
projektioner, inte minst nationalism, så ser vi att det i botten är en realistisk målning som har
fått ett färgglatt och abstrakt tillägg mitt i ansiktet. Men intrycket är samtidigt att det där är
vad som ligger under huden på honom, att realismen lokalt har skalats bort och blottlagt en
lägre grad av förställning. I en annan målning syns överdelen av ett ansikte måleriskt
portärtterat, medan den nedre delen övergår i någonting direkt skulpturalt där huden ser ut att
ha blivit uppfläkt. Därunder framträder någonting som man med god vilja kan se som ett
stiliserat käkben, men som kanske snarare är en skymt av en okänd rumslighet därbakom.
Övergången mellan bild och skulptur är helt kontinuerlig, materialen är desamma, precis som
färgerna och deras behandling. Övergången mellan bild och skulptur görs genom pålägg,
påbyggnad, men det som skapas förefaller vara någonting under ytan. I de verk som
otvetydigt är skulpturer stegras den här spänningen ytterligare. Precis som rum kan skapas
antingen genom att man uppför väggar eller genom att man gräver ut tomrum, förefaller de
här skulturerna ha uppstått genom att material har tagits bort. Så har det nog inte gått till, men
det är intrycket de gör. Som om de vore uthuggna ur ett grundmaterial som är just detta
konglomerat av färger och material. I förhållande till den verkligheten framträder nu
målningarna i sn tur nästan som avtryck, eller som tygstycken som har legat och förmultnat i
materialet. Porträtten får någonting fossilartat över sig. Och med den koloriten skapas en
märklig vision av vad gore-rokoko skulle kunna vara.

Jag får intrycket av att Bergthor Morthens verk är uttryck av samtidens alla
energier, fast renade, nästan idealiserade. De kommer inte från konstnären som
uttrycker ”sig”, nej. De verkar komma från alla håll: där finns nyliberalismens hela
känsloregister, från management-entusiasm till börsyra och depression, men även de olika
energikomplexen som bildas exempelvis kring frågor rörande relationerna mellan måleri och
skulptur, åtminstone så som de förhåller sig till varandra i efterdyningarna av den omvandling
av relationerna som följde på minimalismens ”specifika objekt” i vilka måleriet vandrade in i
utställningsrummet såsom skulptur samtidigt som skulpturen reducerades till monokroma
ytor; där finns också energierna från spänningen mellan måleri och fotografi (och kanske mer
generellt bild på skärm) såsom den under samtidskonsten kom att kretsa kring ytans status
som spatial och taktil materialitet vs. visuell bild med sina implicita koder eller arkiv. Och där
finns ju energierna från en mer generell bildkultur där såväl gorefilm och heavy metal-albumkonst
finns och som genom Morthens manipulationer konfronteras med exempelvis Willem
de Koonings skakiga penseldrag och kolorit. Energier från många olika håll alltså, som bildar
en nutidens dynamik. Dessa kraftkonglomerat spjälkas av Morthens; konstnären fungerar som
ett prisma som delar upp energikomplex i olika register för att sammanföra dem på andra sätt.
Därigenom fångas de bortom sina vanliga kontexter och framträder för ett ögonblick
som ”bortom gott och ont”. Det finns föraktliga fenomen, som den vulgära kommersialismens
glädje, men även det komplexet (vulgaritet och glädje) består av krafter som kan föras
samman till ett explosivt verk. En äcklad beundan kan stegras till en biomorf, köttig och
slabbig extas. Men trots att energierna behandlas ”bortom gott och ont” har värderingarna inte
försvunnit, utan blivit material. Det här syns exempelvis i färgvalet, som accepterar
realismens värdeskala och just därför använder sig av färger som vi i vår koloritpuritanism
ryggar tillbaka ifrån. Färgen ska få oss att känna avståndstagande (exempelvis till dumheten),
samtidigt som behandlingen av den utstrålar kreativitetens lycka och distanslösa glädje. ”
Don't stop me now/'Cause I'm having a good time” - det är i vår tid inte bara kreativitetens
melodi, utan även den från kapitalets korttänkthet. Effekten i betraktaren blir enastående – det
är så man kommer in i det som man vill ta avstånd ifrån. Momentant kan man besjälas av de
där krafterna och så att säga känna av samtiden inifrån.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen

Det är som om han suger ut och renar kraft från olika håll, och låter den explodera i något
vansinnigt glatt äckel. Som ett prisma som spjälkar färg, frigör och separerar dem från
varandra. Kanske är det analogt till att måleriet övergår i skulptur, realismen i …
splattersurrealism, Gaudisurrealism? En analys, en spjälkning, snarare än en förvandling? Det
är köttigt och kladdigt och rörigt men fortfarande vagt antropomorft: det är människans form
som slår ut i något annat, som kommer inifrån.

Galleriet vill tack Göteborgs stad för Projektstödet!