CHART ART FAIR 2022 - Julia Selin & Viktor Rosdahl

Visuellt är deras verk så olika de bara kunde bli, ändå förefaller bägge konstnärerna förändra relationerna såväl mellan bild och måleri, som mellan betraktaren och verket, vilket ger upphov till en egenartad känsla av var och hur en finns till.

Julia Selin ser ut att skapa ett skymt bildrum mellan en förgrund som bara släpper igenom bakgrundens ljus från allra längst in i bilden. Det är som en öppen famn för ett immersivt tittande i vilket betraktaren går in i bilden och känner sig som ett med (i betydelsen ”besjälar”) det som finns där. Men här verkar det mer vara så att man försvinner in i bilden och sedan förblir borta eller åtminstone inte längre är den besjälande principen; det man upptäcker mellan för- och bakgrund är istället att bilden själv inte riktigt var en bild. Det som ser ut som en sol mellan träden är i själva verket en nästan färglös del av målningen, ett slags negativt svart hål som repellerar färgen så att de räta linjerna viker undan både från det och från sin egen egentliga sträckning. Istället för en bild har vi ett material som tycks utsatt för ytterligare två krafter: en drar färgen neråt, den andra får den att stiga. Här är det inte längre fråga om för- och bakgrund, utan om tunna stråk och pastosa sjok. Osynligt långsamt, ungefär som fönsterglas flyter, sjunker de nästan fuktiga delarna, som saker i en kompost sakta försvinner ned i jord. Och kanske är det minnet av att den tunna fläcken nyss var en sol, som gör att den lägsta delen av målningen, som överraskande nog också är tunt bemålad, ter sig het och får den sprödare pålagda färgen att stiga. Ur den måleriska materialiteten uppstår en ny översinnlig bild av ett kretslopp av förfall och förbränning, en process från förintelse till förintelse i vilken betraktaren har försvunnit. Ingen immersion där inte, utan en fördröjd och varierad annihilationsprocess.

Viktor Rosdahls verk får en besläktad effekt. Motivet, ett hänförande vackert och inbjudande berg, kombinerar den eggande känslan av jungfrulig natur med helikopterperspektivets, eller möjligtvis skidliftsperspektivets, civiliserade trygghet, ovanför en förgrund som bara är bergsvistelsens startbana. Vi ser ett eldorado för vintersportare och folk som söker utmaningar. När en får veta att det inte rör sig om en avbild av något enskilt berg, utan om en bild sammansatt av detaljer, intryck och minnen från olika vyer, töms motivet på referens och blir liksom ett lätt skal som svävar lika fritt som betraktaren tycks göra i sin luftballong mot det. Det jag nu ser är inte längre ett motiv, utan  en ren bild, ungefär som en hägring framför en –  eller en hallucination, som hemsöker en. För det är någonting skumt och skrämmande med bilden. Det har med himlens artificiellt blåa att göra, tror jag. 

Det där blåa är faktiskt ett bildelement i sig, med samma ontologiska status som berget – bättre: det blåa utgör något av bildens egna materialitet. Inte måleriska materialitet, alltså, utan bildmaterialitet. Det skänker en märkligt hotande syrefattig kyla åt bilden, som utesluter att jag skulle kunna vara i den. Bilden har lösgjort sig både från referens och betraktare och hävdar nu sin suveränitet. Och nu ser jag ju att motivet visar ett utpräglat livsfientligt landskap där ingenting kan växa; inte en biotop, en thanatotop där det tysta och döda universum har lägrat sig på jorden!

Ja, det är på många sätt ett jävligt motiv – en nära-intet-upplevelse både fysiskt och mentalt, vitalt. Och det går inte att sluta titta på dem! Den långa förgrunden, som är målad på ett mjukt böljande vis så att snön ibland ter sig som vita gäss och solblänk i vågtoppar, får en nu att bäva inför måleriets sirensångsliknande kvalitet. Man vill inte lockas in i den igen, för jag vet att på det där berget skulle min döda kropp för evigt ligga konserverad av is och snö. Inte för intet bär målning titeln Elegy. Situationen förvärras: jag ser mig redan vara där, på det skarpt tecknade bergets skuggsida tar den måleriska materialiteten nästan i smyg över. Penseldragen är lika tydliga indexikala tecken på förtvivlan som klösmärken på en låst dörr. Värsta är det kanske på en bild där linjerna blir lite böljande, antydan till utdragna, slutna former finns, lätt påminnande om de i Munchs Skriet, men ännu mer om vissa droghallucinationer i vilka man tycker sig se delar av ansikten på alla möjliga ytor och objekt. Där är jag inskriven i målningen – trots att jag blivit utesluten ur bilden! Syntax error, heter den...

Text: Lars-Erik Hjertström Lappalainen

Tack till Göteborgs stad för projektstödet.