Eva Linder

2019.11.01 - 2019.11.24

Eva Linders filmer tar itu med stora frågorna, på ett lekfullt sätt som inte utesluter allvar; kanske kan sådana frågor inte behandlas utan humor och ironi, vilket redan Platon visste. Dialogen blir till ett sätt att låta perspektiv brytas mot varandra, kontrahenter byta plats och avslöja sin egen osäkerhet – en osäkerhet som här också drabbar Gud själv.

I Allting på jorden kommer att gå under – Arendt, Noa och djuren bygger en båt, möter vi en av de filosofer som tänkt djupast kring politikens roll och hur språket kan bygga en gemensam värld, Hannah Arendt, och Noa, den som räddningar människorna och de andra levande varelserna från att helt gå under i syndafloden, tillsammans med Vargen och Fåret, traditionens symboler för våldet och mildheten. De tragiska i situationen framträder i och med att alla inte kommer att kunna räddas. Vem ska tillåtas följa med, vem ska offras och vem har rätt att fatta de yttersta besluten? Noa hänvisar envist till Gud, men hur ska detta uppfattas? Avhänder sig människan därigenom ansvaret för sina egna handlingar? ”Alla som Gud sagt ska med”, säger Noa – men hur ska gränsen dras mellan människor och djur, en fråga som får Arendts hänvisning till ”mänskliga rättigheter” att te sig likt en oreflekterad antropocentrism.

Och Noa själv, som likt många andra av undergångens ingenjörer ibland förefaller ta skydd bakom de rent tekniska svårigheterna att få båten klar i tid, kunde ha inte helt enkelt vägra att verkställa Guds order, om nu besluten vilka som ska leva och dö redan är fattade i himlen – varför göra sig till verktyg för en plan som ger sken av att påbörda honom skulden? Är det hela kanske ett test av hans lojalitet, likt det val som Gud påtvingade Abraham då han befallde han offra sin son? Filmen aktualiserar på så sätt alla de klassiska frågorna inom teologin och filosofin gällande människans ansvar inför Gud och sig själv, och om den inte ger några svar, utan lämnar oss, abrupt, med filosofen Arendts replik – ”Men herregud! Ska vi bara strunta i alltihop och ta smugglarnas båt?!” – så är det väl för inga bestämda svar finns att ge.

I I didn’t think Jahve would come – cosy Friday with Habermas and God möter vi en annan filosof för vilken språket, om än på delvis annat sätt, är garanten för förståelse och gemenskap: Jürgen Habermas, denna gång i direkt samspråk med Gud. Mot en bakgrund av frågesportprogrammet På spåret visar Gud sin oro över att mänskligheten kan ha glömt bortom honom – hans påbud (till vilka Noa kunde hänvisa) har inte längre någon auktoritet, och frågan blir i vad mån han kan och bör återfå den: kan Gud spela någon roll för oss? Habermas intar människans perspektiv (även om den verklige Habermas under senare tid visat sig alltmer tillmötesgående mot religiösa perspektiv) – kan vi inte själva fatta våra beslut, med utgångspunkt i vårt eget förnuft och våra egna resonemang? Är Gud, om inte död, som Nietzsche anade, så kanske något ännu värre – nämligen obehövlig, så att hans eventuella död eller liv, som en gång gav Nietzsches tes dess dramatik, helt enkelt blivit indifferenta för oss?

Men hur kunde Gud ingripa i vår värld och återfå sin plats? Ett förslag vore att gå via hans tio budord, som fortfarande finns där, men insmugna i det sekulära. Det skulle i så fall finnas två världar, men yttrerst ett enda språk, vars fundament vore religionen, även om det vi inte längre uppfattar det. Men är detta fortfarande religion, är Gud fortfarande Gud när han förklär sig i de sekulära uttrycken? Är inte Gud, som han själv väljer att framställa det, grunden till allt, och går hans mening inte förlorad då han nöjer sig med att i tysthet garantera vår rationalitet? Vad kunde Gud uppnå genom att avsäga sig sin roll som människornas herde och låta dem ströva fritt utanför den fålla han en gång skapat? Om Noas problem var den mänskliga frihetens plats i förhållande till Guds plan, så är Guds eget problem vilken plats han kan inta efter den översinnliga världens kollaps, då människan, med Nietzsches ord, ”endast möter sig själv”?

Text: Sven-Olov Wallenstein