Georg Nordmark and Robin Seir

Robin Seir och Georg Nordmark visar verk som, bortom det abstrakta formspråket, har lite gemensamt. I stället för harmoniska övergångar mellan verken skapas ett dynamiskt utbyte av energier, där det råa möter det kontrollerade, och där finstämd systematik kontrasteras mot vilda djur i fångenskap.

Robin Seir presenterar blyertsteckningarna Onomatopoeia, där titeln syftar på ord som imiterar ljud, som exempelvis sörpla, smaska och krasch. Dessa märkliga ord kan beskrivas som på samma gång universella och självständiga, barnsliga och dementa. Jag undrar om titeln kan tolkas som en önskan att teckningarna ska ses för vad de är. 

Seirs teckningar är byggda av enkla fyrkanter eller rutor som, genom skuggning, får en känsla av volym och djup. De tycks inte ha något intresse av att tänja på gränserna, än 

mindre att överskrida dem. I stället kan vi föreställa oss hur teckningarna utvecklas i 

enlighet med sitt system genom oändliga variationer längs väggen. 

Trots den mekaniska processen är resultatet något helt annat. När ögat rör sig över dessa noggrant tecknade raster, uppstår oväntade förskjutningar i mönstren. Teckningarna är exakta, men rymmer även små ojämnheter som avslöjar den mänskliga hand som håller blyertspennan. Vi måste vässa våra pupiller för att se. 

Seirs teckningar står i kontrast till Georg Nordmarks Untitled (Black Rubber Supply Hose) vars väldiga format överskrider våra mänskliga proportioner. Hans verk bekymrar sig inte för att uppfattas som auktoritärt eller dominant. Samtidigt tror jag inte att det ignorerar människan.

Nordmark utgår från de ’miljöberikande’ föremål som placeras i djurparkernas burar för att motverka de självskadebeteenden som djur i fångenskap ofta utvecklar. Den slitstarka gummislang som hans verk är gjort av används exempelvis för att skapa gungor eller hängmattor åt apor och kattdjur. I verket har slangar sammanflätats till en slags anti-form, vilket utgör en parafras på ett av den amerikanske postminimalisten Robert Morris filtverk från 1960-talet. 

Det lockar fram analoga jämförelser, där konsten relaterar till människan på samma sätt som miljöberikande föremål gör till apor i bur. Det känns inte ens långsökt, med tanke på att den nya svenska kulturpolitiken gärna framhäver konstens förmåga att stimulera 

livskänslan och kanske till och med få oss att para oss med varandra.

Denna analogi fångar däremot inte upplevelsen av att som betraktare pressas ned i skorna framför Nordmarks mastodontgestalt vars fastnitade slangremsor liknar tentakler. Genom att sätta materialets uttryck i centrum blir makten kännbar, samtidigt som verket avstår från att inta en moraliserande hållning. Genom detta vidareutvecklas Morris kritik av konstens stereotypa impuls att ”gå änglarnas väg”, där den strävar mot det upphöjda och metafysiska. Nordmarks verk omvandlar i stället utställningsrummet till en bur där vi kan tillfredsställa vårt estetiska behov och bortom-mänskliga begär. Det är sorgligt, förstås, men också lite kinky. 

Text: Oscar Svanelid