Gitte Eidslott - Skuggtemperatur

2022.05.20 - 2022.06.12

Gitte Eidslott och det outsägliga 

Hon sitter på en stol, fundersam, allvarlig. Hennes blick möter kamerans. Bakom henne rygg, en målning. Blå. Djup. Stillsam och orolig på samma gång. Likt parafraser av nervösa krusningar på en vattenyta. Sjöar eller hav. Livgivande och förödande på samma gång. Gitte Eidslotts ointagliga persona, som reser sig framför målningen på bilden jag betraktar, om och om igen, i ett sökande efter förståelsenycklar till hennes djupt meditativa verk, får mig att tänka på Mallarmés bleka helgon i dikten La sainte, som står vid fönstret och lyssnar på det absoluta. Det absoluta, för Mallarmé, är endast tillgängligt genom tystnad. Men det är inte musiken som tar oss dit, utan poesin, förstod han, genom en sorts ”tystnadens musik”. Gitte Eidslotts målningar är som fönster mot det absoluta - visuella översättningar av Mallarmés tystnadsmusik, som kan uppstå inom människan, när hon bemöter det reala, denna ordlösa, orepresenterbara plats, som konstnärer då och då försöker visualisera. Gitte Eidslott tycks vara en av dem, och jag skulle vilja hävda att hon lyckas visualisera denna ordlösa plats, i det omedvetna, utan att tömma den på dess mysterier. 

Den abstrakta konsten levererar perfekta projektionsytor. Vi ser vad vi vill se och det är lika mycket vi inte ser. I Lines and strokes ser de tunna, nervösa linjerna som Eidslott rispat fram på den ljusblåa ytan som uppluckrade blad från det kinesiska tempelträdet Ginko. I Untitled ser de lika tunna rispade linjerna på den vinröda ytan som fibrer i diffusa muskelmassor, lungor som andas. I Transient, är det som om ett grönt, formlös massa höll på att födas i ett hav av guld. I Blue Hue, är det som om något faller, imploderar, försvinner bort, på ett närmast extatiskt, livsbejakande sätt. I Nedenfor rummet är det som om en vals av fiskstjärtar, eller är det färilsvingar, rör sig likt långsam lava åt alla håll. I Gestural Memory ser det snarare ut som en strävsam flock av igelkottar som rör sig oroligt över bildytan. 

När den abstrakta konsten slog igenom i början på 1900-talet, uppfattades den som ett entusiastiskt omfamnande av det moderna livet, en tabula rasa med alla mytologier och ideologier som hade tyngt den framdrivande människan. Men den abstrakta konsten, kom hos mystiska, respektive suprematistiska konstnärer som Hilma af Klint och Malevitch och abstrakta expressionister som Mark Rothko och Agnes Martin att figurera som en sorts självskyddande estetisk frånkoppling från världen. Gitte Eidslotts måleri tillhör denna tradition. Men hon ligger lika nära konstnärer som Lee Krasner, Joan Mitchell, Jutta Koether eller Patricia Treib. Konstnärer som tagit in både den närmast musikaliska färg- och formleken och den sensuella naturimitationen till nya territorier. Eidslott målar lager på lager. Likt palimpsest av tid, ljus och färgskiftningar, där målningarna fungerar som medeltida pergamenthandskrift vars text bortskrapats, för att fyllas av nya textmassor. Texten har bytts ut mot färg, men de rispade linjerna tycks i sig innehålla en ny text, nya hieroglyfer i ett omedvetet laboratorium, där linjerna står för oroligheten och färgen för lugnet. Det är inte för intet som Eidslotts inspiration kommer från så disparata håll som japanska träsnitt och barockens dramatiska målerikompositioner. ”Allt flyter, allt är i ständig förändring”, hävdade Hierakleitos, långt innan Zygmund Bauman såg den flytande vätskan som metafor för vår flyktiga modernitet. Även Faust, den moderna hjälten var på flykt i sin otörstiga framstegslust, ständigt orolig att han en vacker dag, skulle be tiden ”stanna du är så skön”. För denna bedjan, visste han, skulle även innebära hans död. Ja, allting flyter, sen alla tider, men då och då lyckas konstnärer som Eidslott, liksom Faust, be tiden utan att för den sakens skull gå under, utan tvärtom, stanna där, i detta ordlösa rum för att lyssna på det outsägliga. 

Text: Sinziana Ravini

Tack Göteborgs stad för Projektstödet!