Christer Chytraéus - Guds vrede

2019.04.05 - 2019.05.05

Konstnärer har enda sen Nietzsches Gudaskymning försökt fylla det tomrum som Gud lämnade efter sig. Mallarmé ville upphöja konsten till en ny religion, ja rentav se varats absoluta meningslöshet, som en ny sorts gudomlighet. Den teknokapitalistiska moderniteten avsåg samtidigt göra tabula rasa med allt vad Gudar hette, men längtan efter det ockulta och det metafysiska, det sakrala och det blasfemiska, ofta djupt sammanlänkande (de Sade, liksom Bataille, behövde Gud för att kunna njuta), fortlevde och förgrenade sig via tid och rum från Rosenkreutzarna, Hilma Af Klint, Mondrian, Malevitch, Rhotko, Beat Generation, Hermann Nitsch till Andres Serrano, Christine Ödlund och Cecilia Edefalk. Gud dog aldrig. I alla fall inte för vissa. Vilken position kan konstnärer inta idag, med tanke på religionens stora återkomst i våra samhällen? Lever vi i de sista av tider? Mycket tyder på det. Gud är tillbaka. Och han är inte glad.

 

När påven Benedict XVI meddelade sin avgång den 11 februari 2013 träffades Vatikanen av ett gigantiskt blixtnedslag. De troende såg genast detta som ett tecken på Guds vrede. Christer Chytraéus, som själv inte är religiös, men alltid undersökt tron och tvivlets gränslander, har fascinerats länge av denna blixt, av blixtars skönhet och symboliska vrede, för att inte tala om dess dubbla, faktiska natur. En åskledare skyddar, men den kan också, paradoxalt nog, locka blixtarna till sig. En vacker dag, bestämde han sig för att skapa en skyddsmössa med inbyggt åskledare, ett mirakelskydd som skulle kunna passa nästa påve som kan få lust att ge upp. På nyårsafton några månader senare, när han befann sig ute i skärgården med sin familj, såg han plötsligt en raket vars fyrverkeri tog formen av en röd ros. Detta fick honom att tänka på Louise Adelborgs andliga broderi Universums Pärla och hennes kopplingar till Edelweissförbundet, Hilma af Klint och den fascistoida skönhetskulten förr och nu.

 

Han började då brodera himlarosen som hade uppenbarat sig för honom på påvehattens framsida och fortsatte sedan sin snirkliga sömsvandring med motiv inspirerade av konstnärer och personer som Torsten Andersson, Hilma af Klint, Cecilia Edefalk, Björnjägarn, Hieronymus Bosch, Edvard Munch, Carl Fredrik Hill, mfl. Inbroderat i mössan finns också en historia om en självupplevd mirakel kring när Christer var 16 år gammal, höll han på att drunkna i en mosse. Det sista han minns innan allt blev svart, är att hans lungor började fyllas med vatten och jord och att solen sken genom det kolsvarta vattnet. Efter en ljusresa ut ur mörkret, vaknade han plötsligt upp på samma sten som han tidigare hade hoppat ner i mossen ifrån. För Christer är det oklart hur han kom upp på stenen igen. Kanske hade han aldrig varit ner i träsket. Mysterier mår bäst av att förbli olösta, för vem vill egentligen veta hur allting egentligen hänger ihop? Gud måste ha väldigt tråkigt, där uppe, om han nu finns.

 

Vad kommer Gud tycka om Christers utställning på Galleri Cora Hillebrand? Blixtskulpturerna? Skyddsmössorna? De battenberginspirerade målningarna? Kommer han att tänka: ”Gud vilken otacksam unge. Jag räddade honom en gång. Och vad är tacken? Han bygger skyddsmössor åt framtida påveavfällingar!?” Kommer han börja gruva på mer raffinerade straffmetoder, än blixtar och dylikt? Eller kommer han bara dra på smilbanden likt en trygg fadersfigur? I mångt och mycket påminner Christers kamp med Gud, om den rumänska folksagan fångad av Ion Creanga om den ryska soldaten Ivan Turbinca som lyckades lura både Gud, döden och djävulen.

 

Faderskastreringen är sannerligen ingen lätt konst, men Christer verkar behärska denna konst till fullo. Och han nöjer sig inte med att kastrera Gud. Via Kosmisk Kastrering, en grupp bestående av honom och konstnärskollegorna Joakim Forsgren och Mikael Goralski, som gjort den meta-psykiska källarhålutställningen Second Hand Daylight, som jag hade nöjet att besöka i Göteborg för ett tag sen, sträcker kastreringen sig så långt som till själva rymden. Ja, varför nöja sig med Gud, när man kan göra hela världsaltet till sitt arbetsfält? Vem vet? Christer och sina gelikar håller kanske rentav på att fabricera en ny religion, med helt nya regler, tabun och evighetslöften. Under tiden, tycks Christer vara fullt upptagen med att även reparera de religioner vi har, och där lär han få mycket att stå i, den kommande tiden, för det är inte bara Gud som är vredgad, utan också människorna. Hur skapar man åskledare till den mänskliga vreden? Det vete nog, bara Gud, eller Christer, Guds kanske nya sändebud till jorden, som skall försöka frälsa oss genom konsten. Vi får hoppas att det kommer gå bättre denna gång än förra.

Text: Sinziana Ravini