Henrik Ekesiöö and Emma Ståhl - I Would walk a Mile for a Camel

 Det är märkligt vad man kan bli glad av, och att det är så lätt att missa det. Bilderna av de här verken gav mig omedelbart en sprudlnande känsla, men så svag att den skulle ha gått mig förbi om jag inte genast hade slutat titta för att ta tag i den. Jag insåg glädjen jag ibland känt när det luktat ciggarettrök i trapphuset; som ett minne av levande och vitala kulturvärden. Exempelvis den självklara rätten att själv avgöra vad som var värt att ägna ens lediga tid till, den tid då man inte tvingas vara kamel eller något annat lastdjur.

Det är vad jag ser i verken: tid lagd för att återskapa vissa till synes försumbara stunder i livet som en vanlig dag faktiskt är några av de bättre. När jag väntar på bussen kontemplerar jag frånvarande ofta någon fimp som jag låter glöda ut på marken. Varför? Troligtvis för att det är lite mer givande än att inte göra det. Vad säger inte det om resten av livet? I sammanhanget är den synen underbart konkret och eskapistisk, och att röka en cigg är en liten nåd. En liten men helt och fullt en upplevelse av nåd. Som man kan ge sig själv. Otroligt: ett livsinnehåll som är värt att upplevas kan man faktiskt i korta stunder, nästan när och var som helst, med enkla medel få till. Nåden.När jag ser Emma Ståhls och Henrik Ekesiöös verk tänker jag mig att de liksom extraherar konsten ur liknande förbisedda stunder. Som ur anspråkslösa besök på platser som inte är tagna i anspråk och inte med på kartan.Smultronställen.

Ekesiöö måste ha suttit och håglöst glott på en gul camelaskkopp som någon obegripligt nog har missat och fimpat utanför, och plötsligt blivit medveten om att ha tittat på den som på en komposition. En konstellation som fångar en situation.. Hans colaburk med fimpar har en titel som på ett förödande sätt formulerar livskänslan: Coca cola zero. Genom verket isoleras kompositionen, drar ihop sig i ett tillstånd isolerat från hur det uppstod och vad det kan leda till.Den atmosfär verket bildar kring sig är ett under av skimrande leda. Som nog var vad som gjorde det intressantare att titta på den där burken än att inte göra det.

Plötsligt inser jag hur stor del av mina vardagar (köa på affären, stå i tunnelbanan osv.) 

som det skulle ha varit bättre att ha varit varit medvetslös än behöva uppleva igen. Och som ändå kan räddas av just den blick som finns här i utställningen.

Den lilla skaparglädjen som finns dold i det som jag föreställer mig vara autentiska förlagor för såväl Ekesiöös skulpturer som Ståhls målningar, har i de senare fått utlopp i vardagliga sätt (närapå institutioner) att bryta vardagen: man ses för att dricka öl och posera på ett 

bild, man har gjort en ansträngning med kläderna. Det är fint, när man tänker på det, rörande. Någonting i den situationen har krävt att kanaliseras i en gestaltning, och det är vad vi ser att öldrickarna också känner. De är framme, de gör någonting som inte alls ska leda till någonting annat. Det ska inte göra dem bättre på jobbet, det ska inte in på något CV, ingen ska bedöma dem, för det som de gör är ingen prestation: de lever. I tillfällig frihet. Isolerad från hur de hamnade där och var de är imorgon. En märklig likhet finns mellan dem och Ekesiöös Åbro. På den ser det ut som om någon utan att egentligen tänka på det har gjort en skulptur med fimparna. Det konstvärdig uppstår på något sätt, och upptäcks av konstnärerna.

Den där blicken för livskänslan i obetydliga ögonblick, blicken för livets genorisitet mitt i ledan, verkar acceptera det ens omdöme pekar ut som futtigt eller löjligt (cowboyhattarna) som glädjekälla eftersom det vittnar om den där obändiga vitaliteten. Om jag redan har kallat den blicken fin och rörande, blir den vidunderlig när man ser att verken magnifierar den. Och det sker här genom omsorgen i materialval och utförande. Hon med tungan i glaset träder likt anden i flaskan fram, fast ur ett omslutande mörker som även finns under den ärmlösa tröjan. Befriad – Spotta i glaset heter den dessutom – i en värld som på rättvist sätt syns endast i målningen: den där genomskinligheten har glaset bara där, dess fantastiska sätt att fånga ljuset och ögonblicket då tungan ska fram, beskärningen – snapshotet förlängs och förstärks som måleri när detta lägger till känslan av sin egen tillkomstprocessen. Och något liknande känner man inför Ekesiöös målade Norrlandsburk. Den är så realistiskt och accepterande av livsledan, vilken genom handmålandet blir komisk och ifrågasättande.

Det sägs ofta att konst kommer ur annan konst, men den här kommer ur de oansenligaste situationerna där stiltjen själv lyckas bryta stiltjen. Den märkliga kraften behöver sin konst. 

Text: Lars-Erik Hjertström Lappalainen