Henrik Ekesiöö - Under A Clear Blue Sky

Var i hjärnan minnen lagras är fortfarande en gåta. Ett minne har inte en viss plats i en särskild nervcell, utan finns utspritt på olika platser i hjärnbarken. Bland miljarder nervceller existerar de parallellt, säkerhetskopierade in i framtiden. Varje gång vi minns ett minne lagras det än djupare. Samtidigt verkar det göra dem ännu mer sköra och opålitliga. Själva minnandet gör dem bedrägliga.

Löftet om en nära förestående död hägrar i de stora målningarna som omringar skulpturerna i Henrik Ekesiöös nya utställning. Kraniernas öppna ögonhålor stirrar in i oss, eller erbjuder blicken portaler in i dödsriket. Som klassiska symboler för det förgängliga och jordelivets meningslöshet tornar de stora skallarna upp sig från alla håll, och kastar en konstant skugga över barndomens minnen. 

I utställningens titel är himlen klarblå. På ljusa podier i mitten av rummet står stengodsskulpturerna uppställda, mindre färgglada än många av konstnärens tidigare verk. De har målats i mörka oljefärger och vittnar om planlösa sommardagar. Gummibåten, badringen och husvagnen är där. Någon vilar på stranden, med en drickaburk i handen. Det råder ett lugn. Frågan är hur länge.

Sommarlovets upplevda oändlighet är en erfarenhet många barn delar. Med rötter som trådar ända bak till 1600-talet har sommarlovet historiskt syftat till att få mer arbetskraft i jordbruket, men också ge barn möjligheten till återhämtning och miljöombyte. Men den fria tiden det innebär spär samtidigt på samhällets ojämlikhet. Kunskaper i stavning och matematik har visats sjunka hos elever från så kallat studiesvaga miljöer under sommarlovet. De barn som i skolans vardag får respit från dysfunktionella familjesituationer blir plötsligt utelämnade åt kaoset igen.

Att leva är att bli äldre och långsamt skjutas vidare, längre och längre bort från erfarenheten av att vara ett barn. Men minnen har en förmåga att oväntat dyka upp utan att vi bett om det. Som en sorts spöken ur det förflutna framträder de i oberäknelig växelverkan med 

samtiden genom att plötsligt attackera sinnet. Att minnas tillbaka, och dessutom materialisera dessa hemsökelser i form av konst, kan vara ett sätt att inte fåfängt försöka göra dem tydligare, utan än mer bedrägliga.

Himlen klarnar.

Text: Caroline Malmström