Josefine Östberg Olsson - Isak hälsar

2019.05.10 - 2019.06.09

”...händerna är till och med ännu mer begränsade än fantasin”

 

Det här verkar vara en utställning om häpnadsväckande begränsningar och suboptimal design. Josefine Östberg Olsson  hade inte i förväg kunnat föreställa sig någonting som liknade mötet med Isak, på grund av att inbillningsförmågan bara omvandlar material som erfarenheten har givit den.  Den kan alltså inte förbereda en på en en helt ny erfarenhet. Det känns lite klent. Och den situationen som hon kastades in i visade sig kroppen inte vara riktigt gjord för. Den är illa förberedd på situationer som är hotfulla på ett obestämt och oförutsägbart vis: ryggen oskyddad, till exempel. Det är som om naturen inte hade erkänt sårbarheten som en kroppslig funktion – eller att relationen mellan form och funktion i kroppens fall är katastrofal. Människan är fan ett skämt.

                      Den mimetiska förståelsen av konsten är inte längre riktigt i bruk ens när det rör sig om absolut realistiska skildringar. I huvudsak beror det på att man begränsar förståelsen till att gälla objekt. I den här utställningen kanske man då skulle säga att det är avbildningarna av händer, den fantastiska skulpturen av en hand med två cola-flaskor, som bär mimetiken. Det mimetiska, tror jag, ligger snarare i försöket att få med sig någonting av situationen, eller snarare tillståndet i situationen, och det som för Josefin Östberg Olsson uppdagades där, till objekten. Det var ju en situation av absolut utsatthet. Vilket nästan understryktes av att Isaks handlande inte var tydligt målinriktat, hans ilska egentligen inte riktad mot de som råkade vara närvarande. Var Isak ens själv närvarande, eller var han bara ett enda transformationsflöde av subjektiviteter, en kropp av så främmande slag att flaskorna kanske var en del av den? Materialet gips fångar upp en del av det där: det är sårbart, kan lätt tappa formen och omintetgöras, och samtidigt är det så fjärran det levandes rike att det är svårt att relatera till det. Bredvid en klump gips är en sten ett under av vitalitet och möjlighet för igenkänning och inlevelse. Gips är så främmande att det får själva formerna av antika skulpturer i Köpenhamns glyptotek att kännas mer närvarande än materialet. Och här klyver sig liksom Olsson Östbergs gipsverk: de (dysfunktionella) formerna blir manifesta och eviga, medan gipset förgänglighet stiger till ytan som damm. Mellan de två polerna sker de styrsellösa förvandlingarna i Isak, oberörda av ändamålsenliga former och materialets lämplighet för dem. Kvar är bara osäkerhet och förändring. Det är tillståndet som avbildandet vill komma åt.

                      I en sådan förståelse av mimesis har Adorno sett konstens djupaste kopplingar både till naturen och till magin. Det där tycker jag känns i Östberg Olssons konst. Det är väldigt mycket en livsvärld som kommer till uttryck, en miljö av bilar och spelapparater. Det är en folklighet, inte bara i motivvalet (objekten), utan även i form av en sensibilitet av ett slag som konstreceptionen brukar

vara ganska främmande för. Jag tycker mig kunna känna nästan kraften av fetischer i vissa av hennes objekt, exempelvis i verket Remains, som består av två till hög och maximal grad utslitna bildäck, vilande mot varandra på ett podium. De förkroppsligar en absolut vitalitet, en absolut livskänsla inför däck som går upp i rök. Vi är långt ifrån naturreligion här, men det är samma primitiva, primordiala, sensibilitet för livets manifestationer.

                      I den här utställningen verkar det snarare vara döden, eller i alla fall någonting livslöst, som bryter in i livsvärlden: det absolut främmande som fantasin inte skulle ha kunnat skapa. Det är en överraskande ingång till avantgardets behandling av det nya och chockerande. Men den äger sin samtida giltighet. Deras diskurs om chocken gick i hög grad tillbaka på erfarenheter av krig, och jag undrar om inte Östberg Olssons konst också har en sådan sida. Den livsvärld finns i hennes konst är ju utsatt för ett klasskrig från Svenskt Näringslivs sida, vilket har fått henne att i verket WORKHORSES ta upp Fas 3. Detta övergrepp till arbetsmarknadspolitik kopplar hon till ett annat avantgard-tema, nämligen slumpen. Och det är påfallande att mer kapitalägarorienterade konstnärer undviker slumpen i konsten, eftersom den bara betyder ”risk”, medan den stora del av befolkningen som kan hamna i Fas 3 inte har annat att hoppas på än spelvinster. Allt det kan man fantisera om, göra sig föreställningar som är dödsmasker av det liv man borde ha fått. I den här utställningen är det istället det inbrytande främmande, som man i vissa miljöer löper betydligt större risk att möta än i andra, som tar över. Det är möjligheten av ett våldsamt slut utan någon större mening – som i krig, men också som i naturen. Det är det tillståndet som här ska bli konst, tror jag, och sättas i relation till en process av meningsgivande.

                                                                                                                                                       

Lars-Erik Hjertström Lappalainen

Galleriet vill tack Göteborgs stad för Projektstödet!