Jessica Ekström - Holy water

Och så en dag i ditt liv (allt leder upp till det här, din första kärlek, de darriga kaffekopparna på torget utanför grillen i vinterluft, blicken delad med din alzheimersjuka partner, leendet, ditt första Köpenhamnsbesök, din gamla simlärarinna) så kliver du in på Galleri Cora Hillebrand och räcker upp handen. Ett par spontana frågor bara. 

Vad är det som porlar i hörnet? Vem är kvinnan i läderbikinin och är hon arg på mig? Också, om en stråle från ett vattenfall försiktigt sipprar ned på munkens huvud, är det ett försök till meditation eller får jag skratta åt det? Välkommen in. Vi erbjuder kinesisk vattentortyr,  majoriteten av alla unga människor idag skulle må bra av kinesisk vattentortyr. Den här utställningen är den kinesiska vattentortyrens svar på TikTok. Herregud. Tänk dig att du gör ett viktigt politiskt arbete samtidigt som du onanerar vid ett skrivbord. När kriget bröt ut berättade min ukrainska vän P om att han avsåg delta i orgien på Shchekavystsa ifall Ryssland gick in med kärnvapen. Han var inte ensam. De var 15 000 personer i gruppchatten. Jag vill fråga dig följande. Kan lite perversion vara lösningen på det här med att världen är fucked? Kan vi njuta av ett motstånd? Ekströms konst är för mig svaret på frågan. Svar ja, svar ja, svar ja, ja, ja, åhhhh… jaa.

Jessica Ekströms HOLY WATER erbjuder oss hyperverklighet. Vi möts av stiliserade vogueögonblick, perfekta färgkombinationer, men det rinner kiss. Vi tillreds inträde i ett personligt helvete eller himmelrike, oklart, men vi får titta in och en änglalik gestalt spänner sin strålande, ursäkta ordvitsen, sin strålande blick i oss. Och så är det något med den där självutlösaren. En sladd går från subjektets hand rakt in i betraktarens öga. Vi förnekas vår funktion. Vi har ingen roll i bilderna och ändå är vi ständigt tilltalade, satta på plats. Vem är egentligen påkommen här inne?

Står jag i en reklamkampanj för Kim Kardashians nya underklädesmärke eller i mörkrummet på Berghain? Voyeurismen är oklanderlig. Men vem har iscensatt den? En naken kropp står framför oss, en avgrund, men den tittar, som avgrunder brukar göra, tillbaka. Vem är hon? Är det här en kritik mot objektifieringen av den kvinnliga formen? Är det ett revir-kissande i Galleri Cora Hillebrand? Ett uppror mot den karriäristiska självframställningen i senkapitalismen? Är det här verkligen heligt? Betalade jag pengar för att bli kissad i ansiktet? Jag vet inte. Var är närmsta toalett? 

Text: Jonathan Brott