Joakim Forsgren - Svart Substans

Tvivlet på tvivlets mästare

 Larvatus prodeo, « jag avancerar maskerad », skrev Descartes i en av sina tidiga brevkorrespondenser. Descartes fortsätter än idag avancera maskerad och på sätt han hade nog inte ens vågat drömma om. När han den 11 februari 165O lämnade jordelivet i Stockholm, till följd av lungsjukdom eller förgiftning, begärde Solkungen genast återlämnandet av hans kvarlevor. Det kom att dröja 16 år innan ambassadören Hugues de Terlon, som för övrigt hade stor fäbless för reliker och därför passade på att behålla Descartes långfinger, transporterade kroppen till Frankrike i en kista på 80 cm, för Terlon älskade också att resa lätt. Men då den franska kyrkan som hade fördömt filosofens skrifter vägrade en begravning med pompa och ståt, begravdes kroppen nästan i smyg i Sainte-Genevièvekyrkan i Paris. När man 1819 vill överföra kvarlevorna till den mer anrika Saint-Germain-des-Prés, upptäckte man att skallen var borta. 

Den kuskades runt mellan olika ägare för att så småningom hamna på Historiska Museet i Lund. 1821 dyker det upp ett till kranium på ett Casino i Gamla Stan som också påstås tillhöra Descartes. Ägaren sålde den genast vidare till kemisten Jacob Berzelius som gav den vidare till fransmannen Georges Cuvier, vetenskapsakademins ständige sekreterare som gjorde flera tväranatomiska jämförelser med porträtt av Descartes, för att slutligen komma fram till att detta var Descartes riktiga skalle! Varje ägare hade skrivit sitt namn på skallen, som om dessa stolta tjuvar ville skriva sig in i historien, signera ett verk som tillhörde dem. Nu tronar kraniet på Musée de l’Homme i Paris, intill en apa. Fler skallar har dykt upp sen dess och relikens äkthet har fortsatt att ifrågasättas. Att tvivlets mästare får nu oss att tvivla på hans skalles äkthet hade säkert fallit honom på läppen. 

 Joakim Forsgren som alltid lekt med tron och tvivlets tankeströmmar ägnar nu en hel utställning åt den svenska upplagan av Descartes multipla skallar, som 3D-printats från original scanning i en datortomograf under hans överseende på Skånes Universitetssjukhus i Lund. Han är också intresserad av alla historier som uppkommit kring den beryktade skallen och storytellingens betydelse för ett objekts aura. Hamlets att-vara-eller-icke-vara-meditation över Yoricks kranium förvandlas således i Forsgrens tappning till att-tro-eller-icke-tro på äktheten av Descartes dödskalle, men också till ett nutida vanitasmotiv som reflekterar över fåfängligheten i att till varje pris vilja veta vems hjärna detta kranium härbergerat. 

Descartes tvivlade som bekant på sina sinnens fulla bruk och oroade sig för huruvida en ond demon lurade honom. För att ta sig ur tvivlets gissel skapade han ett resonemang som bet sig själv i svansen: om den allsmäktige Guden som lurar honom var ond, så var han i så fall betydligt mer underlägsen en Gud som är god, ty godheten är oändligt mycket större än ondskan. Descartes kommer alltså fram till att den gode guden kan inte låta en människa lura sig själv i det långa loppet och tar sig ut ur tvivlet via Gud som dyker upp i hans rationalistiska filosofi likt ett Deus Ex Machina som ställer allting till rätta igen. 

 Vem kan konstnären vända sig till i sitt sökande efter mening? Gallerister? Curatorer? Lärare? Kritiker? Stipendiegivare? Är inte konstskapandet ett idel tvivlande befriat på allt vad Gudar och yttre instanser heter? En övning i frihet? Ett umgänge med det som motstår vår förståelse? En uppmaning till ren och skär ödmjukhet? Med andra ord rena raka motsatsen till vad Descartes inkarnerade - l’homme savant. I Forsgrens meditativa kammare som omgett Descartes skalle med en rad ting, vätskor och fotografier som likt ett inverterat laboratorium representerar olika slags tankehinder och distanseringar kan vi öva oss i att acceptera både okunskapens och tvivlets agonier, med andra ord – våga tänka Descartes initiala tanke hela vägen ut. 

Text: Sinziana Ravini

Galleriet vill tack Göteborgs stad för Projektstödet!