John Huntington - Bankväsen och andra livsformer

I utställningen fortsätter John Huntington sitt utforskande av Myndighetssverige. I tidigare samarbetsprojekt som Frihetsförmedlingen (med Lars Noväng) och Kanslibyrån (med Per-Arne Sträng) har filantropiska tjänster för vardagsanarkism och autonomi kunnat erbjudas. Teman som även här är lätta att känna igen.

Denna gång riktas blicken mot bankväsendet och tillväxtpolitikens dogmer. Huntingtons verk, döpta efter Riksbanken och andra svenska storbanker, hänger som troféer i en antikapitalistisk jaktstuga. Riksbanken framträder som ett kokranium, där konstnären ristat in emblemet med de två ymnighetshornen.

Denna klassiska symbol för överflöd och rikedom förvandlas till en tvetydig markör, laddad av samtidens överkonsumtion och skuldspiraler. Man påminns om att även den romerska dödsguden Pluto bar ymnighetshorn som attribut. Vi tycks nu stå på andra sidan kapitalismen, där bytet inte längre är de skuldsatta utan bankväsendet själv.

Filmen The Art of Shrinking Correctly[1] (2025) ingår i projektet Skymningsbyråkratin, där Huntington skapar tutorials för personalhandläggare, försäkringsutredare och andra tjänstemän. Denna gång handlar övningen om att man ska krypa ned i en flyttlåda och känna hur det är att trotsa kravet på ständig expansion och rörelse. På så vis förvandlas kartongen till arenan för en initiationsrit i krympandets poetik, eller kanske till en sarkofag för homo economicus.

Mina tankar går till Herman Melvilles antihjälte Bartleby, som drev sina chefer till vansinne genom att helt enkelt föredra att inte utföra de arbetsuppgifter han tilldelats. Skillnaden är att Huntingtons skymningsbyråkrater faktiskt gör något – en motståndshandling som för utomstående visserligen kan framstå som komisk, men som rymmer ett djupare allvar.

När jag skrev denna text kunde jag inte låta bli att själv pröva övningen. Jag vek ihop mina långa ben och pressade ned mig i en kartonglåda. Att motstånd sällan är bekvämt är en truism som här känns i kroppen. Ändå visade det sig vara ett förvånansvärt effektivt sätt att vägra arbetet och bara sitta stilla, stirrande in i en vit vägg. I klaustrofobin infann sig, märkligt nog, ett slags rofylldhet. Om slutet på texten därför ter sig abrupt är det inte mitt fel. Jag har bara följt konstnärens instruktioner – till punkt och pricka.

[1] Ett videoverk som utvecklats som del av forskningsplattformen RITE