Julia Selin - Scandinivian rot

2020.09.18 - 2020.11.04

 En mystisk sjukdom sprider sig över hela världen och de smittade utvecklar en längtan efter mänskligt kött. Så börjar Dead Moon Rising, en relativt generisk zombiefilm vars huvudperson är fullt upptagen av livets trivialiteter tills vardagen vänds upp och ned. För mer än ett halvår sedan hade vi nog inte tänkt så mycket mer på det, men just idag klingar fiktionen mer bekant i våra öron. Likt ett mörker som sprider sig, och en början på en ny ordning.

 

Julia Selins arbeten möter oss som mörkret i natten. Det är ett mörker som tillåter ett bitvis seende, ett tillstånd då vissa ting tycks klarare. Det är ett mörker som må vara förblindande och oändligt, skrämmande. I mörkret finns en vildhet. Det är avsaknaden av den totala kontrollen. Att gräva fram bilden, låta färgen krypa ut och forma en fettgloria runt omkring den. Det äckliga formerar sig till något vackert, förruttnelsen är början på nytt liv. Blod är mörkt, inte ljust.

 

”Skrivandet gör en vild. Man återvänder till en vildhet som föregår livet. Och man känner alltid igen den, det är skogarnas vildhet, lika gammal som tiden. Det är rädslan för allt, tydlig och oskiljaktig från livet självt. Man är obeveklig. Man kan inte skriva utan kroppens styrka. Man måste vara starkare än sig själv för att gripa sig an skrivandet, man måste vara starkare än det man skriver. Det är en märklig sak, ja. Det är inte bara skrivandet, skriften, det är skriken från djuren i natten, från alla, från er och från mig, från hundarna. Det är samhällets massiva och deprimerande vulgaritet.” Marguerite Duras, Att skriva (1993)

 

Handen smeker genom färgen och formar bilden, slemmet fortsätter växa ut på ramen, månen jäser långsamt, masken ringlar sig fram i månskenet. Små koncentrerade ögonblick där färgens taktilitet och konsistens transformeras till bild. Ett magiskt ögonblick. Ett omslutande rum att träda in i, att hänge sig med hela sin kropp. Obehagligt och förföriskt. Intensivt och motsägelsefullt självklart. Vad som skrämmer mest, påminner starkast om livet som finns.

 

I Scandinavian rot smälter allting sömlöst samman i ett arbete som rent fysiskt fortsätter att andas, leva, koagulera, krypa och forma sig oavsett och bortanför mänsklig kontroll och begär. Det är trösten i förruttnelsen. Livet som inte slocknar. Månen som aldrig dör.

Text: Elena Tzotzi