Karin Ström - A vase in the base

2019.08.09 - 2019.09.01

VASERNAS VAS, KOPPARNAS KOPP.

 

 

Här står de nu, stilla men med rörelsernas energi kvar i sina kroppar, eller koppar. Det är som att musiken plötsligt tystnat i ett märkligt hela havet stormar där det aldrig funnits några stolar att slåss om. Alla står stilla, och alla är i rörelse.

 

Det var alltså det här det skulle bli, hit det ledde.

 

 

Att närma sig ett måleri tycks mig alltid vara förknippat med en lätt svindlande känsla av att inte veta vad jag håller på med. Jag kan aldrig riktigt skaka av mig känslan av att vara utanför, känslan av allt som jag aldrig riktigt kommer att kunna förstå. Allt det som liksom tillhör själva måleriet, det som är reserverat för målarna, för de som målar. Det som kanske handlar om teknik, om delade erfarenheter av ett hantverk. Om detta har jag inte mycket att säga; men i min okunskap finns också en befriande känsla av att få tala om måleriet på ett annat sätt. Men kanske inbillar jag mig bara allt detta.

 

Det som är ett nät, eller sprickor, som vävs ihop, som håller allt samman.

 

 

Här är det måleriska och det rumsliga alltid sammanvävda delar av det konstnärliga uttrycket. Det handlar lika mycket om ett måleriskt utförande, ett utforskande eller upprepande av ett motiv och en metod, som de potentiella förhållanden som uppstår objekten eller målningarna emellan i rummet. Handlar det inte också någonstans om arrangemang, om arrangerade bilder? När jag kommer in i galleriet är det något i sättet de står på, hur de ställt sig, eller ställts? Det är som att de har delat upp rummet mellan sig, men jag vet inte riktigt vem det är som bestämmer, i vilken utsträckning Karin haft något inflytande över deras intagande eller intecknande av rummet?

 

På en bild som Karin skickat till mig syns tre av målningarna: en sitter i en fåtölj, en på en pall, en på golvet. De tittar mot kameran, eller i kamerans riktning utan att egentligen möta linsens blick, ut eller in i rummet. Karin kallar bilden "sammanträde". Det är möjligt att de lyssnar på en presentation, att de är försjunkna i en PowerPoint. Det ser ut så i alla fall. På bilden syns också en skulptur, lite i skymundan, lite i bakgrunden. Den saknar sitt huvud. Kanske bestämdes allt redan där och då.

 

 

Karin beskriver en musikalscen för mig. Alladin instängd i en grotta. Anden som uppenbarar sig och presenterar önskningar på det mest hysteriska och fantastiska Disney-sätt det går att föreställa sig. Vad önskas? Tavlan som gestalt, som spöke. Som ande.

 Galleriet, grottan. Vasen är den centrerade punkten, och alla nät vävs inåt. Allting leder hit. Till denna skinande skimrande skeva ljuskoncentration som formats till ett kärl. En vas eller en kopp eller en kupp. Coupe du monde. Världskuppen. Det kärl som rymmer, håller världen. Alladin, Alladin. All världens önskningar. Kan inte heller låta bli att tänka på Indiana Jones: som om jag hade ställts inför ett val: att finna den sanna koppen. Den heliga graal. Allting snurrar, men allting stannar också. Det är så det är riggat, så trådarna har spänts, så att vi skall irra iväg men alltid komma tillbaka till samma centrum, till samma punkt, till samma ljus.

Det är som att koppen rymmer havets ljus, den brännande solen koncentrerad i havets skvalpande vatten. Saltet som ännu inte blivit salt.

Kopp = kopf; huvudet, knoppen. Vas = kärlet, tomheten som lånar sig som farkost; för blodet, för själen, för sinnenas impulser. Vasernas vas (vasa vasorum) var på latin benämningen på kroppens nätverk av stora blodkärl. Det som håller oss vid liv.

 

 

Jag vet inte om jag skall försöka närma mig målningarna eller komma längre ifrån? Ett avlägset ögonblick. Ett främmande skrivande. Karin beskriver hur hon målade några av målningarna ståendes så nära duken att hon inte skulle kunna se helheten, hur ögonen gjorde ont av att fokusera så nära. Jag tänker på de bilder som skulle hållas nära nära ögonen tills fokus skiftade och en annan dimension framträdde. Hette de inte något som Magic Image eller var det Magic Eye?

 

Framför mig har jag några utskrifter av bilder som Karin har skickat till mig. Skrivaren hade inget kulört bläck så de är svartvita, befinner sig i gråskalans land. Kanske är det andra sidan av grottan. Ljuset har förändrats totalt från färgbilderna på skärmen. Det slår mig att det antagligen måste vara nästan lika stor skillnad på hur målningarna faktiskt ser ut hemma hos henne, i ateljén, och så vidare. Hur de kommer att se ut i galleriets egendomliga, höll på att skriva egenmäktiga, ljus. Men i det här ljuset, i det bländande solljuset på uteserveringen, har den svartvita vasens eller koppens mynning blivit till ett blankt ögonhål som stirrar tillbaka på mig. Och ljudet av det sista i en mugg som sörplas upp genom ett sugrör gång på gång på gång, några bord bort letar sig in i bilden. Kanske borde jag föreslå att Karin skulle måla dit ett sugrör på en av tavlorna?

Text: Anders Walfridson