Kasra Seyed Alikhani – Antingen jag eller antigen

Jag är omtumlad. Jag har varit inne i Kasra Seyed Alikhanis värld och varit med om någonting fruktansvärt: jag känner inte igen mig, och ändå är ju allt exakt som det är här, i min värld. Rå realism, närapå socialnaturalism. Skulle vilja säga att det är inverterad samtidskonst, dvs. en konst som vill fånga det samtida i nuet, för fascination eller kritik, men alltid för att bekräfta dess och vår kontemporaritet och göra oss ännu mer hemma där. Kul – dråpligt, överraskande, perverst och övermaga – var ett medel att i vad som helst från fängelseteknologi till abstraktion hitta den samtida aspekten. Alikhanis konst ser ut att gå i de banorna, men får både en annan typ av objekt och helt andra effekter. Han lokaliserar inte det ena eller andra samtidsfenomenet i vår tid, utan helheten: vår tid, en snarast ofattbar torftighet. I hans verk förmedlar det roliga med en stilla blick en absolut nödställd mänsklighet. Alla mår dåligt av situationen. Vilket ju i sig är komiskt eftersom vi själva har skapat den. Inte undra på jag känner min hemmahörighet i den världen förfrämligas.

Filmen Ni måste namaste (2020) skapar intimitet på ett djävulskt vis: genom färgvalet på kläder och bakgrund, genom att accentuera boendet som en situation av utsatthet, och fritiden som verkar finnas för hälsans skull och inte för personens. Enorma mängder naglar klipps, och ser ut att lämna intimsfären för att säljas. Man känner de där människorna i fingertopparna. Det kommer en lite för nära, man känner sig trängd från alla håll samtidigt som bilderna är helt intagande. Världen runt dem har däremot en hård, glansig yta, som inte heller den håller sig på avstånd utan tränger sig på. När karaktärerna tittar ut ur sitt boende tittar de de rätt in i en reklamaffisch, en värld som bör vara deras men som de inte hör hemma i, utan som tvärtom hela tiden hotar dem. Och man förstår av utsikten att stadsplanerarnas enda hänsyn i byggandet av deras hem var till kvadratmeterpriset.  Det är som yogapasset i den filmen: det ska vara skönt och hälsosamt, och när instruktören närmar sig en av de som sitter med ansiktet mot marken trycker hon med ett tag i håret ner det lite extra i yogamattan och säger med len röst ”Du måste blunda, om du vill”.

I filmen som visas här, Antingen jag eller antigen (2021), används nog samma medel tror jag, men nu befinner vi oss direkt i reklamaffischens värld: soffprogrammet Krya liv. Självklarheter presenteras som forskningsresultat, och forskningen är mest en front för ett nytt hälsokonsultkoncept att sälja. Klassaspekten finns där hela tiden: programledaren har det överklassklingande namnet Gyllenborg och läkaren som skrivit en bok om hälsa rekommenderar tittaren att åk ut till sommarstugan;  en ”konstnär och förbluffningsforskare”, Cecilia Griph, dyker upp och pratar om sina trygga platser, till exempel en sommarstuga i en italiensk bergsby, vid en sjö, och vandringsleder i Peru. Jag känner inte igen det där, samtidigt som jag inser att det inte ens är överdrivet. Man har ju för länge sedan genom tanken på ”samverkan med näringslivet” givit investerares vinstbegär makt att faktiskt styra forskningen i Sverige. Och i konsten – visst har jag väl själv varit med om marknadsaktörer som inte vill att ordet ’trasmatta’ ska användas om verk, eftersom det låter så fult, utan tycker att jag istället borde skriva ’vävda textilier’. Hela offentligheten har blivit ett kollo för överklassen. Och nu är den hälsobesatt. Varför, undrar man. För att se fräsch ut, givetvis!

Ytan vårdas, men deras hot kommer inifrån. En i showen börjar plötsligt, utan yttre skäl, blöda ur örat. Filmen har specifikt fokus på autoimmunitet, dvs. på immunförsvaret angrepp på den egna kroppen som om den vore främmande. Så operar kroppen egentligen hela tiden, men processen kan störas av olika faktorer och bli direkt hotande och skadlig. Det verkar vara den här mänsklighetens predikament, att ha blivit sin egen fiende. Vi har kanske oss själva att namaste för allt – i den här filmen även för våra sjukdomar. Eller, förresten, oss själva? Det är ju ett helt system vi ser, som alla far illa av. Det som vi fås att önska där skapar en livsstil som är ett självskadebeteende. I samhällskroppen är det varje individs duktighet som bryter ned deras eget liv till en enda ohållbar situation. Ren nöd.

Jag vet att det där är sant. Jag klarar inte av att känna igen mig. Det är för brutalt. Och på den här utställningen ska filmen visas i ett väntrum byggt i en hundgård av galvaniserat stål. Kan det bli hårdare? Jag är skakad.  

Text: Lars-Erik hjertström Lappalainen

Tack till Göteborgs stad för projektstödet