Lisa Lundgren - Drömmare, dåre..

Det finns ett nästan punkigt drag i en del av Lisa Lundgrens nya målningar, varav ett urval visas här på utställningen. Solen är inte längre bara röd eller gul utan målas även som ett kolsvart hål på himlen. I den stora målningen ”En annan dag” är linneduken mörkbrun, vilket förstärker känslan av underlagets råhet. Kan man inte också skymta en grav där nere i vänstra hörnet? 

Det verkar ha hänt mycket med Lisa Lundgrens måleri sedan examensutställning på Mejan 2019. Frågan är hur vi förstår förändringen. Det känns dumt att kalla det utveckling eller mognad. Så ett avsteg kanske? Eller ett noga övertänkt skit samma. 

Lundgren har skalat bort en hel del av det som utmärkte hennes tidigare produktion. Förut kunde hennes målningar liknas vid ett slags tittskåp som öppnade mot scener hämtade från teatern, men där ridån och scenografin snarare än skådespelarna tilldelats huvudrollen. Hon målade också fönster med halvt fördragna gardiner som öppnade mot drömska färglandskap där vägar slingrar sig mot horisonten. Nu tycks Lundgrens flört med föreställningen om måleriet som ett visuellt berättande och illusionsmakeri svept förbi eller i alla fall blivit mindre bokstavlig. Samtidigt lever tälten vidare som motiv och i diptyken ”Vid sidan” har solen och månen omvandlats till teaterdekor. 

Förändringen som kan anas i utställningen handlar nog inte bara om hantverket utan också om hur målningarna känns. När jag tänker efter fanns den punkiga tonen där redan tidigare. Som i min favoritmålning från serien Dagarna, vilken ställdes ut på Björkholmen Gallery i Stockholm 2023, vilken sägs avbilda ett träd i maj. Vad som visas är dock en kolsvart, nästan abstrakt trädform som kaxigt bryter mot vår förväntan att träd blommar på våren. Vad Lisa Lundgren målar är alltså en sorts anarkist inom växtvärlden! 

Det existentiella eller till och med andliga draget brukar lyftas fram i diskussioner om Lisa Lundgrens konst, men det är inte helt enkelt att sätta ord på vad det egentligen innebär. Själv återkommer hon ofta till ett citat som tillskrivs hennes pappa “Man går upp på scenen, tar av sig hatten och bugar, sen går man av”. Det hjälper oss att förstå varför teatern blivit hennes signum och antyder nog också att tälten går att läsas som metaforer för tillvaron. 

När jag ser Lisa Lundgrens ”En annan dag” tänker jag på kontrasten mellan de färgade tälten och de som målats över och slocknat. Jag ser att dessa former tillsammans bildas ett kollektiv vars intryck lämnar mig med en känsla som vårt språk inte tycks ha något bra ord för. Det kanske inte är vackert, men fuck it: sånt är livet. 

Text: Oscar Svanelid