Luna Lopez - Hånden på Hjertet

Männen i Luna Lopez bilder gör saker som på olika sätt riktar uppmärksamheten mot deras kroppar. De vrider sig och spänner sina muskler, ofta i vad som framstår som högst obekväma ställningar. Det är inte helt lätt att förstå vad som sker eller varför. Inte heller var det hela utspelar sig. Rummen är som regel så avgränsade och trånga att bilderna inte berättar särskilt mycket om platsens karaktär. Än mer gåtfullt blir det när männen inte avbildas ensamma utan agerar tillsammans med någon annan. Då väcks frågor om deras förhållande till varandra, och om vem som styr och vem som följer. Det gäller till exempel verken Closer, Lightly Moved och Untitled (Grip), där huvudperson i alla tre bilderna är en man med rakat huvud och en naken och hårig överkropp. Två händer tar i mannen, dels under hakan och på halsen, dels i nacken, och han tycks bli undersökt eller involverad i någon form av ritual. Här sker beröringen utan synbara invändningar, men i andra bilder präglas relationen mellan männen snarare av motstånd. Situationerna av fysisk kamp som Luna Lopez skildrar är dock iscensatta och stiliserade på ett sätt som skapar ett paradoxalt lugn. Mer än kampsport på liv och död handla det om nybörjare som tränar och lär sig – ännu inte redo att slå hårt och skoningslöst. Bilderna av noviserna blottar en dubbelhet som återkommer i flera av porträtten. 

Kön, genus och identitet är, som filosofen Judith Butler beskriver saken, något som skapas i och genom handlingar och sociala sammanhang. Många unga män idag, vilket forskningen visar, känner sig marginaliserade och söker trygghet i en gemenskap som bejakar vad som kan beskrivas som en toxisk maskulinitet – en syn på manlighet som handlar om styrka och dominans. Det är svårt att föreställa sig att männen som Luna Lopez fotograferat inte ser att porträtten drar åt olika håll, och frågan är hur beredskapen att visa sårbarhet och underkastelse kan förklaras. En möjlighet är att bilderna skiljer sig från traditionella porträtt. Bland annat skapar Luna Lopez små förskjutningar där både den avbildade och fotografiet förändras mellan exponeringarna. Hon använder också testremsor som delar upp bilden i zoner med olika valörer. Lagda bredvid varandra upprepas motivet, vilket förskjuter betraktarens uppmärksamhet från den porträtterade till den fotografiska processen och materialiteten. Men det handlar också – tänker jag mig – om den situation hon skapar när bilderna tas och hur hon använder kameran. Bedömt utifrån bilderna uppstår en dialog mellan fotografen och den avbildade där gränsen mellan subjektet och objektet suddas ut. Kärnan är ett ömsesidigt förtroende och Luna Lopez närvaro och blick spelar en avgörande roll för att identifiera motsägelsefullheterna hos personerna, men också för att de avporträtterade ska bejaka en mer komplex bild av sina identiteter.

Text: Niclas Östlind