Luna Lopez - Revealing and Concealing

2022.11.25 - 2022.12.18

Behagligt obehag

« Vi vantrivs i kulturen » var Freuds svar på frågan varför människan inte var lycklig trots alla hennes framsteg. Men det är just denna vantrivsel, detta obehag som lär oss vilka vi är, var våra gränser går och inte minst - vad vi egentligen önskar och drömmer om. Obehaget kan också vara behagligt, njutningsfullt och estetiskt tilltalande, om inte för en själv, så åtminstone för andra. 

Även Luna Lopez arbetar med det behagliga obehaget, med iscensatt fotografi av situationer där människor tycks befinnas i ett psykologiskt mellanläge, både utsatta för kamerans och fotografens blick och djupt försjunkna i en inre, lugn självåskådan. Våld, sex och begär, kan bara anas, ty alla individer på bilderna framstår som toppen på isberg, som är långt mycket större och tyngre än vad bildytan förtäljer. På en bild ser man en enigmatisk kvinna vila sin haka på en liten spikmatta som brukar användas till blomdekorationer. Fotografiet är ikonisk, närmast för skön i sin avskalade nakenhet. Men vad är det som egentligen är naket? Vad vet vi om kvinnan? Om fotografens intentioner? Inte mycket. Det vilar en aura av mystik över fotografiet, inte långt från renässansens bilder på plågade helgon, med den enda skillnaden att plågans väg till möjlig transcendens har ersatts av en plåtat plåga utan annat mål än fotografiet som sådant. Hur länge kommer hon utstå bördan, smärtan och när tar smärtan äntligen slut? 

På en annan bild ser man en glasögonförsedd man som precis fått en vit vätska sprutad i ansiktet. Utlösning och avlösning, klimax och fixering har sammanfallit, för vätskan för tankarna till både mjölk och sperma. ”Jag mötte honom bara en gång”, förklarar Lopez för mig, när vi sätter oss på ett café för att tala om hennes fotokonst, i samband med denna utställning. ”Jag kan förstå varför”, svarar jag, och vi skrattar gott, för ansiktssprutet fick tas om och om igen, tills bilden blev rätt. Det putslustiga i bilden är just att mannen ser ut som att utföra en banal syssla, som att exempelvis sitta och skriva framför en dator. Att han inte reagerar någon nämnvärt på ansiktssprutet höjer graden av bildens absurditet, som härigenom kan läsas på flera nivåer. Denna ständiga tvetydighet för tankarna till Torbjørn Rødlands gimmick bilder, som alltid leker med behag och obehagskänslor, och alltid skapar oväntade kombinationer mellan människor och objekt. Även Lopez sammanför människor och objekt i bilder som är lika ”vackra som det slumpmässiga mötet på ett dissektionsbord av en symaskin och ett paraply”, för att citera Lautreamont, som härmed skapade surrealismens absoluta adeslmärke. 

 På en bild ser man två äggplantor i en väska, som också ser ut som lungor och testiklar. Den ikoniska objektifieringen av objekten för även tankarna till Mapplethorpe. Men hos Lopez är bilderna betydligt mer ambivalenta. Vi kan aldrig med säkerhet veta om det är hos oss eller fotografen som den sexuella laddningen ligger. Många fotografer som jobbar med begärsstrukturer har en fallenhet för visuella oneliners, fällor, gåtor, fetischer och drifter med könsidentiteter. Men Lopez komplicerar som sagt dessa reklamflörtrande strategier genom att införa moment av osäkerhet. På en bild ser man en liggande halvnaken man klädd i damstrumpbyxor. Mannen är fotograferad på ett sätt som i slutändan verkar varken handla om honom eller strumpbyxorna, utan något helt annat, vad? Det kan vi bara spekulera kring. Bilderna är som delar i en berättelse som ständigt undflyr oss, men som skrivs och skrivs om, för varje ny bild som läggs till. Lopez verkar vilja röra sig sidledes från begäret efter snabba intellektuella utlösningar, som man kan fa när man helt plötsligt ”fattat en bild” och vågar liksom Tillmans, Schorr och Dijkstra, leka med både studieobjektens och betraktarens genans. 

En bild som skapar genans, men också har en lockande, helande, ja rentav transformativ funktion, är interaktionen mellan en kvinnohand och en snopp. Handen tycks vara fotografens. Bilden är både brutal och ömsint, både intim och på gränsen till överexponerad. Hur många gånger har man inte sett liknande situationer som verkar äga rum på männens villkor? Men inte här icke. Som barn brukade Lopez ha en återkommande dröm om en man som gömde sig bakom en gardin och började jaga henne mitt i natten. Mannen är här inte längre hotfull, utan desarmerad, fast han sitter med snoppen i vädret, bakom ratten, i bilen, ett annat typiskt falliskt objekt. Handlar det om en maktövertagning eller en lek på lika villkor? Jag skulle vilja hävda både och. Lacan hävdade att männen hade falloset, medan kvinnorna var det. Den falliska kvinnan skildras oftast som en farlig, skrämmande kvinna, men också en högst begärlig sådan och är inget annat än en manlig produktion, skapad vid en väldigt precis tid i tiden, då kvinnorna höll på att få mer och mer makt, och behövdes hållas i styr, genom tydliga fantasifigurer. Det ultimata exemplet är Hollywoods femme fatales. Bildens osynliga kvinnliga agerar här som en fallisk femme fatale, som både ger liv åt falloset och det potentiella löftet om den lilla döden, men det är något helt annat som sker i bilden, något som är svårt att sätta ord på, men som jag i brist på bättre skulle vilja kalla kärlek. ”Fotografiet dödar” hävdade Susan Sontag en gång i tiden, men ”den kan också ge liv”, skulle jag vilja tillägga, om det tas och omdistribueras på ett kärleksfullt sätt. 

Sinziana Ravini