Niki Lindroth von Bahr - Body and Soul

Det finns en speciell blick för avvikande individer i de här verken. Jag kommer inte helt och hållet åt den, ömhet blandas med avståndstagande, äckel med skönhet, avvikelse med norm. De här missbildade och i vissa fall motbjudande varelserna som Niki Lindroth von Bahr omsorgsfullt har skulpterat i beständiga och vackra material. Troligtvis är det inte en vanlig skogssnigel hon gjort, utan en mördarsnigel, en invasiv och så kladdig art att den saknar naturliga fiender i Sverige. Kanibal. Den ligger där, som ett stengodsmonument över trädgårdsodlarnas förstörda somrar de senaste decennierna. Sorgligt, komiskt, motbjudande.

Samtliga verk har titeln Body and Soul. I sin bok Om själen förklarar Aristoteles att själen är en livsform. Kropp och själ skulle då kunna förstås som det levande och dess sätt att leva. En del av de djur som Niki Lindroth von Bahr har gjort uppvisar egenheter som tillkommit genom mutationer, biologiskt sett monstruösa avvikelser. En sådan dubbelval som Lindroth von Bahr skapat skulle kanske kunna beskrivas som en levande utan given livsform, eftersom den kanske inte passar för den här varelsen. Kroppen motsvarar då inte själen. Eller så har den ännu inte någon själ. Det är kanske inte det sämsta – Foucault vände ju på den gamla tanken, och påstod att själen var kroppens fängelse. Ett monster: en kropp i frihet.

Naturens kreativitet, det vill säga mutationsförmågan, medför en vital uppgift som är mycket mer allmängiltig än man brukar bry sig om att inse: att snabbt börja utveckla en själ, en livsform som gör att den kan hålla sig vid liv och utvecklas, göra mer än bara överleva, nämligen leva. Det är väl klart att varje mutation skulle kunna medföra en fördel – det gäller bara att snabbt komma på vad man ska göra med sitt liv, sin kropp och situation. Den situationen tycker jag mig se i Lindroth von Bahrs kanin. Ensamhet på artnivå. Som en aura kring den virvlar föreställningar om vad för slags djur den skulle kunna vara, vilka egenskaper och sätt att leva som skulle kunna skapas kring den. Den behöver inte leva upp till kaninnormen.

I en intervju beskrev Lindroth von Bahr just relationen till livsformen som det mest allmänmänskliga: ”Människan är ett djur som klämmer på sig massa accessoarer för att passa in i ett samhälle.” Konsten har vi för att exploatera sprickan mellan kropp och själ, och vad som där kan utvecklas. Avvikare kan där ses utvecklande på egna villkor, och livsformer som inte passar individerna kan ses upplösas. I verkligheten skapar vi fabelväsen med våra normer. Precis som räven är listig är den tjocka slapp och rolig, för att stärka normens giltighet. Där finns alltid affärs- och moralintressen i att bevara livsformerna. Så har vi patologiserat tjocka, helt utan andra symptom än kroppens storlek. Och fler och fler individuella variationer diagnostiseras och medicineras – inte för att individerna lider av dem, utan för att de innebär avikelser från normen.

I Niki Lindroth von Bahrs verk tänker jag på hur jag själv gillar engelska överklassexcentriker – de testar åtminstone nya livsformer, de vill ha en egen själ. Sveriges rika är däremot världens tråkigaste, finns inget försvar för dem. Bara avvikaren är älskvärd, och har en egen själ.

Text: Lars-Erik Hjertström Lappalinen

Tack till Göteborgs Stad för Projektstödet