Niklas Asker - Every Branch Is A Memory

Den levda verkligheten kan ibland vara fylld av så mycket smärta eller lycka att den inte låter sig beskrivas på något annat än ett undvikande sätt. De ordagranna illustrationerna blir i dessa fall för banala och plumpa, de stöter bort betraktaren. En slokande stjälk, rullande havsvågor eller de blanka vingarna på en fjäril kan på något konstigt vis ofta beskriva känslor bättre än ett regelrätt porträtt av en människa. Växterna och djuren har dock inte en aning om att de har valts ut till vikarierande ställföreträdare för alla dessa motstridiga sinnesstämningar. De lever och frodas, förtvinar och dör, utan att säga ett ord. Men kanske är det just denna ordlösa kommunikation vi lockas av när vi vänder våga ögon och öron mot den någotsånär vilda naturen, i vilken stämningar förmedlas men samtidigt förblir osagda. 

Naturen har alltmer kommit att ses som en meditativ tillflyktsort och genom att tukta den lurar vi oss själva. Att vandra i öppna landskap eller påta i trädgården framstår därmed ofta som en lyx; vi konsumerar grönskan likt allt annat. Men skulden och skräcken inför vad vi har utsatt den för tränger ändå upp både i fiktionens värld och i nyheterna, som ödesdigra påminnelser om antropocens skoningslöshet.

Niklas Asker närmar sig det mänskliga psyket snett från sidan i sina såväl rejäla som flyktiga målningar. Hans konst kan rubriceras som ett samtida svar på romantiskt och symbolistiskt måleri. Likt 1800-tals målarna Caspar David Friedrich och Arnold Böcklin är det främst människans undermedvetna han intresserar sig för. Och precis som dem går han en omväg via landskapen samt dess växter och djur för att nå fram till en inre kärna. Det är med andra ord en sorts allegoriska verk han skapar – de uttrycker en sak men pekar på något annat – samtidigt som naturmotiven ter sig långt mer exotiska och disparata i vår postindustriella epok än de gjorde när Friedrich och Böcklin var verksamma. Jag kan likaså se vissa beröringspunkter med den nutida konstnären Michaël Borremans, vars verk är subtilt och precist utförda medan motiven, som ofta är ritualistiska porträtt, är desto mer oförklarliga. 

Askers animistiska symbolism och tekniska finkänslighet för tankarna till såväl renässansens och romantikens måleri, men hans arbeten övergår ändå aldrig i tom manierism. Jag kopplar instinktivt samman hans konst med de många approprieringarna av äldre måleri som förekommer i populärkulturella filmer. Dessutom ser jag ett vagt samband med dagens meme-kultur, som kan beskrivas som en modern form av allegori då den bygger på beslöjade omskrivningar. 

I utställningen ”Every Branch Is a Memory” på Galleri Cora Hillebrand visas en samling oljemålningar på duk och utskuren MDF. Tillsammans bildar de ett slags trasig händelsekedja. Varje bild blir till ett fragmentariskt utsnitt som bär på en dov hemlighet som aldrig bör förtäljas, på sin höjd kan den viskas fram. Ett skrik hade förstört trollformeln. 

I det murriga och ornamentala verket ”Thief With Broken Wing”, vars patina för tankarna till åldrad grönsvart brons, gömmer sig en liten fågel i ett hav av blommor. Dess nätta kropp kontrasterar mot den buktande, tredimensionella tyngden hos den grönskande omgivningen. Den har fastnat i en blytung form och kan inte ta sig loss. Berövad på sin frihet har den inte längre någon funktion, den har blivit en förfinad dekoration, en liknelse för en fånge i ett fängelse. Lika laddad är Askers gestaltning av ett träd, vars fylliga kropp väller upp ur marken med okontrollerbar kraft. Motivet är naturligtvis igenkännbart men det kan också associeras till en lavasprutande vulkan; ett naturfenomen som träffar magtrakten direkt då det beskriver affekter på ett träffande vis. Mer abstrakt och samtidigt mer fysisk är Askers skildring av en bit termitätet trä. Målningen blir nästan till en skulptur. Det asymmetriska mönstret som termiterna har åstadkommit för tankarna till invändiga sår vilka nu blottas i all sin prakt. Just denna målning har vissa likheter med Luc Tuymans abstrakta verk, där uppförstorade hudskador blir till olycksbådande tecken på samhällets symptomatiska ärrbildningar men även på faktisk sjukdom. 

Niklas Asker kan konsten att tala i tungor. Han säger en sak men menar troligtvis något annat. Att bevittna hans verk kan jämföras med att gå vilse i en okänd och snårig skog samtidigt som man är påverkad av något hallucinatoriskt. En fågel är inte en fågel, ett träd är inte träd, och så vidare. 

Text: Sara Arvidsson

Tack till Göteborgs stad för projektstödet!