Peter Hagdahl - Energy, Liquids and Connections

I beskrivningar av Peter Hagdahls verk blir de ofta draperade i teknologi, ny media och interaktivitet. När jag väl står framför dem går tankarna snarare till måleri och till en värld som jag känner igen från lek. Inte för att verken skulle se speciellt lekfulla ut, utan för att jag får känslan av att se dem som inifrån en lek. En forskare har iakttagit hur barn kan ge plats åt fler i leken genom att låta senkomna vara med som sovande husdjur. Det är min favorit. Utan att göra någonting, är man med och uppkopplad till andra i en speciell speciell gemensam sfär. Rummet har transformeras till en främmande värld och bild. När jag tittar på Peter Hagdahls ”flödesscheman” inser jag att de är flödesscheman på samma sätt som ett lekande barn är en dåsig katt, det vill säga: till 100% –  men bara om de uppfattas i det rum som de själva suggererar fram. Framförallt har detta rum en inre verklighet, som jag märkligt nog kan dela med de andra.

”Everything existing in different layers. The totality forms a portrait of me and what is going on inside me, and maybe this is the best way for me to create a self-portrait.” (Peter Hagdahl)

Lekens rum sammanfaller inte med det euklidiska rum som det kan lokaliseras till. Vissa ställen kan vara ”pass”. Där är man utanför. Vissa saker i rummet kan tas med i leken, men inta alla. Och när någon springer syns det på kroppsspråket huruvida hen rör sig i leken eller flyr på riktigt. Och det kan skifta snabbt, vilket gör att det ofta känns som om det gick fort i leken. Så är det i Hagdahls verk också, de är snabba och ändå på något vis kvardröjande. En tempohöjande egenskap både i lek och hans konst är nog att inkongruenta kan kopplas ihop, vilket gör att man snabbt kan röra sig över saker som vanligtvis är varandra fjärran. Vetenskapliga diagram, symboler från ekonomi och serietidningar, samt figuration möter varandra i hans verk, och bildar på ett underligt sätt en gemensam sfär. Men de formella representationssystemens pilar och former kan inte läsas ihop med en blixtformad pil – möjligtvis symboliserande energi eller spänning – som ser ut att träffa en cirkelform mitt i prick. De måste ses som delar av en och samma bild, som händelser i en gemensam sfär. Märkligt nog ter det sig följdriktigt; allt hänger samman genom någon inre spänning som uppstår mellan dem. Som i en lek. Så är det inte i verkligheten (där hålls det mesta ihop av yttre ramverk och låg spänning; det är mest bara resultaten som räknas, inte vägen dit). Men enheten finns nog inte i kompositionen, inte heller i bildbegreppet, utan någonstans i ditt inre mot vilket de där färgerna vill koppla upp sig.

 ”Orange, blue, yellow, or hot pink are colours that I see as traps to catch states of mind that I want to access in the works.”

Därför är det varken i ett bildrum eller på en yta som man ska söka mediet genom vilket bildelementen i Hagdahls konst hänger samman. Rumsligheten är en annan. Han målar på halvtransparent, mjölkaktig, akrylplast: där finns ett slags djup som gör det till någonting mer än en yta, men utan att bli ett rum. Det är ett måleri i en tid då Foucaults heterotopi faktiskt är den vanligaste rummet, dvs. när det rum man lever i består av dels det euklidiska, dels det digitala rummet. Den syntetiska punkten där de två rummen går samma är skärmen. Och som vi vet har den fått exakt samma effekter som när man leker sovande djur: världen omkring en får en ny status där verklighet och lek eller fiktion går samman. Vi ser det i alla möjliga former, från autofiktion till fake news. En symbol från en serietidning instoppad i ett diagram från Dow-Jones är egentligen inte mer inkongruent än Donald Trump i positionen som världens mäktigaste man. Verkligheten har idag någonting hallucinatoriskt över sig som på något märkligt vis känns och syns i Hagdahls verk – om man leker museievakt och står helt still och tittar. Presentationen ter sig lätt ganska analytisk, men konstellationerna är faktiskt syntetiska.  Mångfalden av inkongruenta element och flöden i verket utgör en bild, och vetandet i verket är suggestivt använt. Det ska upplevas.

”I would try to describe what I do by comparing it with literature: I am working with poems and not novels.” (Peter Hagdahl)