Robin Seir - 8

2021.03.13 - 2021.04.04

  1. ”Så snart en gör en inskription träder en in i det visuella fältet.” Så kan en inflytelserik tanke parafraseras. Att skriva är att skapa bilder – bokstavligen. Men det motsatta då? Den inskription som bilden utgör, kan den ens urskiljas utan att vi i någon bemärkelse närmar oss den som språk? Frågan är kanske dum, men inte desto mindre envisas somliga med att skilja mellan skrift och bild.

 

  1. Det finns goda skäl att förstå den värld som är synlig för oss i termer av språk: vi skapar mening av det vi ser genom ett system av visuella konventioner vilka binder mening till former, symboler och index. Vad vi ser kan brytas ned till ”ord”, vilka i sin tur, i olika kombinationer, konstituerar ”texter”. Emellertid, när ”text” frambesvärjs ur bilder, är det aldrig fråga om blott text (vad nu det skulle vara), utan alltid om särskilda former. Från renässansmåleriets istoria, till det avantgardistiska kollaget; från en berättelse fångad i ett ögonblick, till bokstavens grafiska materialitet.

 

  1. Så länge skriften och måleriet har existerat har de förenats i linjen – i spåret av den hand som utför en inskription, som gör ett avtryck. Linjen är teckningen, penseldraget, och skriften. Det är själva den gräns där två optiker möts (bilden/tecknet), eller snarare den (bokstavliga) gest som visar att distinktionen egentligen inte låter sig göras så enkelt. Med andra ord handlar det om sätt att se – om att urskilja bilder, om att läsa tecken, och när vi gör det ena eller andra.

 

  1. Att något liknar något annat betyder att en sak har något gemensamt med en annan. Men att säga att två saker liknar varandra är också att påpeka att de skiljer sig åt. Likhet är en relation, och även det allra minsta avstånd är också ett avstånd. Alltså: vi associerar något med något annat, på basis av överensstämmelser, och markerar samtidigt en åtskillnad. Men ändå, ibland erfar vi att något påminner oss om något annat utan att vi riktigt kan sätta fingret på vad. Som att vissa saker ibland liknar utan att likna något. Om Robin Seirs måleri liknar, så betyder det i första hand inte att det påminner om det ena eller det andra, utan att det frammanar just den osäkra zonen mellan överenstämmelse och åtskillnad.

 

  1. Å ena sidan det generiska, abstrakta och närmast industriella. Det vill säga det hos de geometriska eller symbolartade formerna som låter sig upprepas (som tecken). Å andra sidan närvaron av en mänsklig hand och dess sensibilitet – det manuella, index från den situation då måleriet ägde rum. Notera hur meanderslingorna, cirklarna och halvcirklarna avbryts av hårliknande snitt (och hur det osäkrar vad som är bakgrund och förgrund). Notera hur målningarna i brons och silver bär spår av frambringandets skavanker – som slagg från en alkemisk process.

 

  1. Å ena sidan schablonen. Ett verktyg som symboliserar ett visst avstånd från föreställningen om penseln som mer kroppsdel än verktyg. Å andra sidan hur denna i princip industriella förutsättning för måleriet här används för att framställa unika instanser av motiv som (just det) liknar något vi kanske känner igen – vagt bekanta symboler och figurer vars betydelser och funktioner drar sig undan.

 

  1. Målningarna liknar utan att föreställa, frambesvärjer något vi nästan kan identifiera. Erinringar av ett förlorat bildspråk och dess en gång konventionella betydelser. Verkens likhet består som sagt inte av relationen mellan ett ikoniskt tecken och vad det betecknar – utan det är själva betecknandet (att-vara-ett-tecken) vi känner igen. Ordet ikon är här inte oskyldigt. Också semiotiken har en närmast religiös dimension, där Roland Barthes i mötet med den japanska skriftkulturen drömmer om att ”stiga ned i det oöversättliga”, för att senare trevande försöka skriva en intets skrift som blott betecknar utan mening. Om Seirs målningar är ikoniska så är de det i kraft av att de erbjuder erfarenheten av ett oöversättligt. De understryker att det visuella fältet framträder för oss som något redan meningsfullt – men gör det genom ett tillbakadragande.

 

  1. Och vad återstår? När igenkännandet och bekräftelsen uteblir? Avstånd, ett symbolspråk av dunkelt ursprung, återskapat från delvis upplösta källor, som rekonstruerats till något nästan-bekant, men med upphov i en tid eller på en plats alltför främmande för att kunna tolkas. Seirs måleri bryter ned vår på samma gång förfinade och bedövade sensibilitet inför den dominerande visuella kulturens former och utryck. Det gäckar vårt sätt att se i en värld där allt är synligt och ingenting syns; den betingade blick som inte längre är en blick, utan en reflexmässig registring av bilder och tecken som liknar och betyder blott sig själva. Vad som återstår – är att lära sig att se.

Text: Nils Olsson