Robin Seir - Double

2023.02.17 - 2023.03.12

Enkelhetens komplexitet

Om skalan är viktig för hur vi skall tolka och förstå föreställande konst, är proportioner desto viktigare för abstraktion och helt och hållet avgörande för monokromt måleri. Kanske är det för att monokromen drar målningen till objektets gräns. Här, där ett av målningens grundläggande elementa (färgen) ställs mot målningens begränsning (objektet) blir det extra angeläget att fundera över exakt vilken position målningen tar i rummet. Det handlar inte om vad som finns i målningen, utan om hur målningen finns i rummet. 

Monumentala monokromer skapar rum och rymd omkring sig och talar i allmänhet först med den kringliggande arkitekturen. Här står de i skarp kontrast till små, intima målningar vilka skapar en relation till andra gripbara objekt och erfars också så; som tingestar vi kan greppa. Ta med oss. Robin Seirs målningar intar en tredje position. Utförda i två olika format, 190x70 cm och 37x26cm, förhåller de sig primärt till betraktarens kropp, där de långsmala blir till helfigurer och de små till porträtt. Skalan är med andra ord 1:1, och proportionerna mänskliga.

Arbetet med mänskliga proportioner ställer Seirs målningar i en minimalistisk/postminimalistisk tradition. Här blir den erfarande kroppen, inte ögat, ett centralt tema. Detta pekar ut en kanske viktigare förskjutning än den mellan måleri och objekt. Verken går från att vara representationer till att bli presentationer. De behandlar betraktaren som sin jämlike. Likt andra kroppar iscensätter de rummet och betonar de sociala relationer som uppstår mellan de närvarande.

Kroppar som erfar varandra är också kroppar som blir medvetna om sig själva. Då intar de också gärna en klädsam distans till de andra. Men Seirs målningar överskrider den hovsamma respekt minimalismens installationer gärna uppmuntrade till. Målningarna är kroppar, men de är också just målningar och som sådana behöver de betraktas, inte bara erfaras.  

Seirs målningar ser entydiga ut, men de agerar på flera olika fronter simultant. Hans kolorit är begränsad till koppar och svart (som ju både är ingen färg och alla färger) och de presenteras gärna i par eller i sekvens just så: en av varje efter varandra. Det repetitiva återkommer i målningarnas mönster, där någon form upprepas över duken. 

I den svarta Cycles upprepas en form i rapporter vilket skapar ett mönster där faktiskt två olika former framträder eftersom ett nytt element skapas i mellanrummen. Men vad är mellanrummet? Vilken form som är den ursprungliga är omöjligt att avgöra. 

I den kopparfärgade Revive skapar långsmala, kilformade former ett mönster som leker med centralperspektivets linjäritet genom att låta dem strömma ut från målningens ena hörn. Här uppstår också en annan repetition, där en sammanhängande komposition speglas och läggs dikt an mot den första. Slutligen speglas hela denna formation och dubbleras undertill, likt ett spelkort. 

Arbetet med sekvenser och det seriella antyder att mönstret och rapporterna kan fortsätta i det oändliga, att det vi ser endast är ett utsnitt ur något större. Här låter Seir måleriet få överhanden mot objektet genom att anknyta till en stark tradition inom non-figurativ konst där just enkla, upprepade former låter målningen sträcka sig långt utanför den begränsande ramen. 

Den närhet som kommer i mötet med Seirs målningar avslöjar ytterligare en dynamisk motsättning. Mönstren är uppbyggda av bitvis ganska kraftiga färgpartier vilka skapar en sorts låga reliefer. Här uppdagas också helt andra aspekter, vilka avlägsnar konstverken än mer från minimalismens stumma tilltal: penselföring och måleriets tekniker blir tydliga och det generella slår plötsligt över i det individuella. Konstnären själv blir synlig.

I Seirs måleri samexisterar motsägelser. Handens individuella avtryck används för en seriell produktion. Måleriets rymd är också objektets kropp. Det är ett måleri som är avskalat men romantiskt, avindividualiserat men personligt, kroppsligt men intellektuellt. Det står i flera olika traditioner, bara för att bryta med dem. Det synbarligen enkla är oändligt komplext.

Text Håkan Nilsson

Tack till Göteborgs stad för Projektstödet