Tomas Lundgren - TO BE ECHOING

Tomas Lundgren: minnets tekniker

Tomas Lundgrens konstnärskap kretsar kring olika former av tid. Hans målningar går i
gråskala och utgår från en fotografisk förlaga som tydligt kopplar till en annan tid. Med
utställningen hos Cora Hillebrand har han delat upp motivet i mindre enheter, förstorat
dessa en och en för därpå fogat samman helhet igen. Till detta kommer en svit
textmålningar i svart och vitt. Liksom bilden visar de många textfragmenten på en sorts
tidslig glapp mellan det vi ser och där vi är. Men det är också ett glapp som överbyggs av
konstens närvaro. Konsten för delar av det förgångna in i nuet.
Hur skall vi förstå på denna relation? Hur skall vi förstå glappet som råder mellan motivens
tid och vår egen? Ett förslag är se dem som minnesbilder. När vi minns något, aktualiserar vi
ju något ur det förflutna, precis som Lundgrens stora målning gör. Ändå är det något
otillfredsställande över denna liknelse. Vi vill gärna tillskriva minnen till någon, minnena
tillhör en person, oftast den som åkallar dem. Det är så världens troligen mest berömda
minnesresa börjar, då Marcel Proust spanade efter den tid som flytt.
Men när vi tittar på Tomas Lundgrens målning talar det mesta emot att det skulle röra sig
om något personligt minne eller något som har en personlig resonans. Bilden föreställer ett
skulpterat flodhästhuvud som tillhör den egyptiska guden Ammuth. Motivet är alltså hämtat
från den epok som i många historiska narrativ bildar början på vår civilisation. Det ligger
alltså långt bortom det personliga minnets gräns. Även bilden är daterad; den tillhör den svit
fotografen Harry Burton tog på 1920-talet då Tutanchamons grav öppnades. Referensen till
svart-vitt fotografi sätter målningens gråtoner i gungning: målar Lundgren i klassisk grisaille
(i gråtoner) eller målar han av hur ett svartvitt fotografi faktiskt ser ut? Frågan kompliceras
ytterligare av att grisailletekniken traditionellt bland annat användes när konstnärer målade
av skulpturer.
Denna osäkerhet är bara ett exempel på hur Tomas Lundgrens stora målning rör sig på
många olika nivåer samtidigt. Den har åtminstone tre lager av tid, där varje tid betyder något
radikalt annat. Vi leds från historiens ”början”, via kolonialismen till dags dato. Den rymmer
också tre lager av konstnärliga tekniker; Egyptens skulptur, modernitetens fotografi och
dagens ”postmediala” måleri. Med postmedialt menar jag då att Lundgren plockar upp
mediet måleri till tecknets nivå, låter dess historia bli dess grammatik, samtidigt som han
excellerar i måleriska tekniker; i den enskilda målarakten.
Om måleriet i informationsålderns digitala bildflödes gärna sammanknippas med en analog
närvaro och ett personligt avtryck, låter Lundgren sina målningar också vara kommentarer
till detta anspråk. De är på så vis kongeniala med den undanglidande dubbelhet som finns i
motivvärlden: De är både där och inte där.
Frånvarande närvaro. I Tomas Lundgrens konstnärskap lurar gengångaren i kulissen. Vi ställs
inför en osalig ande. Något har inte fått ro och blir därför kvar i en dimension som detta
något inte längre tillhör. Riktigt hur den relationen skall förstås beror på vem man lyssnar på.
Spöket kan hemsöka oss för att få frid, som hos Shakespeare. Det kan vittna om en
förestående förändring, som hos Marx. Eller så kan det tala om en oväntad återkomst, som
hos Derrida. Den sistes läsningar av Marx har för övrigt lämnat avtryck i textmålningarna.
I allmänhet råder ett obalanserat förhållande mellan text och bild. Om en bild lämnar
betraktaren med en mängd möjliga, parallella tolkningar, brukar texten ta tag i en mening
och förankra den. Den abstrakta målningen som heter ”lövverk” blir plötsligen ett
föreställande motiv, den gamla kvinnan som heter ”mormor” blir plötsligen konstnärens
släkting. Så fungerar dock inte Tomas Lundgrens textmålningar. De är utförda i akryl och ser
visserligen väldigt ”skyltiga” ut, men de meningar de signalerar ger oss inte mycket hjälp om
vi söker en exakt tolkning. De fungerar snarare som kommentarer, som alla säger något om
någon nivå av betydelseskapandet. Där finns spöket. Där finns kommentarer som gäller
bildbetydelse, om ordens oförmåga, om spår och om viljan till att försöka organisera. Bland
annat. Orden bidrar till polyfonin, men utan att skapa en kakafoni. På något vis lyckas Tomas
Lundgren övertyga oss om att det finns en mening, men att vi endast har tillgång till
fragment av den – eller dem.
Närvarande frånvaro. Det spöklika gör närvaron frånvarande. Fragmentet gör frånvaron
närvarande. I klassisk hermeneutisk tradition antar vi att spåret har en mening, att skärvan
antyder en förlorad helhet. Att vi aldrig når den gör inte tolkandet meningslöst, tvärtom är
det just här det blir som mest relevant! Här framträder Tomas Lundgren i det närmaste som
en arkeolog, men en som själv har bestämt vilka fragment som skall blottläggas.
Likt den svarsökande arkeologen söker Lundgren bringa ordning i materialet. Målningen är
uppbyggd av 64 lika stora delar som alla målats var och en för sig. Resultatet blir en tydlig
helhet som ändå är lika tydligt uppdelad i mindre, inte helt sömlöst sammanfogade delar.
Systemet kan påminna om mosaiker eller, kanske mer så idag, om pixlar. Det säger oss något
hur stora helheter alltid består av en mångfald delar. Delarnas variationer påminner oss i sin
tur om hur många olika varianter det finns även i små talserier och hur omöjligt det är att
hålla reda på allt, hur gärna vi än vill.
Så kanske är ändå detta en bild av minnet. Men det är inte personligt, det rör sig inte om ett
sökande. Vad vi möter är snarare hur minnet fungerar. För oavsett om vi väljer att lägga ut
minnet och bevara det i bild och text, eller om vi väljer interna minnestekniker, kommer det
vi minns att erodera och förändras, omförhandlas och omtolkas. Det är precis den processen
som Tomas Lundgren sätter ljuset på med denna utställning. Det handlar om minnets
tekniker. Och om dess tillkortakommanden.

Text: Håkan Nilsson

Galleriet vill tack Göteborgs stad för Projektstödet!