Viktor Rosdahl - Dunkelheten

Jag är nyfiken på olika slags bilder och av att inte förstå varför de har en suggestiv inverkan på mig. Bilderna kan vara funna på internet, historiska bilder, ett äldre bokomslag, en lp skivas konvolut eller från mitt eget bildarkiv, med foton tagna i stadsmiljöer, på bergsvandringar, eller på demonstrationer. Eller ett bergslandskap, sett ur ett tänkt framtida perspektiv. Kanske är det med sorg och vemod som någon ser tillbaka på snötäckta toppar när antroprocen har förändrat landskapen, eller efterlevande helt sonika lämnar hela planeten i ett Aniara? 

Själva måleriet, som en odokumentär bärare, när jag målar så lever jag mig in i motivets värld: jag är där! Alla små förändringar, mellan olika valörer och kulörer, olika appliceringar, jag målar det mindre och mindre, försiktigt mjuka penseldrag, för att att sen måla med stora penseldrag, målar över alltsammans med tunna halvtransparenta slöjor, och går sedan på den igen, och igen och igen. Bildytan byggs upp och slipas ner, får långsamt en patina. Den vittnar mer om sin egen tillblivelse än om sitt motiv;  glidningen mellan indexikaliteter, där hjärnan hoppar ur sina spår mellan att av tolka det föreställande och en a sidan och penseldragens  ristningar å andra. I titlarna strävar jag efter att fånga något av min egen associativa process, hur mitt förhållningssätt är. Titlarna kan komma till mig medans jag är i processen, allra längst in i bildvärlden och målningens tillblivelse., men de kan också omarbetas  flera gånger efterhand. Det är som en slags objektiv där man genom att skruva kan komma närmre i fokus men aldrig ända fram. 

Om bilderna jag utgått ifrån, kanske är det att de illustrerar eller föreställer en politisk verklighet ifrån ett perspektiv jag tycker är tankeväckande. Eller att själva bilden i sig tycks medvetandegöra mig om att en förändring i ett förhållningssätt har skett. Eller inget av det, det kanske påminner mig om något, en känsla, ett minne av en hand på min arm, som kramar för hårt, vilse i fel rättsbyggnad påväg till en kompis rättegång. På olika vis är det även bildernas metabetydelser och hur vi i framtiden kan komma att se de, som gör att jag vill måla de och i den processen studera de mycket närmre under en längre tid. Tex kanske en bild från en demonstration redan 13 år senare upplevas som en anonym skärva av tid, där händelser utspelades som de yttersta svagaste vågorna av större geopolitiska handlingar. 

Men det är även hur bilder har blivit så allmänna och att många av oss lever i en ström av bilder i dagens samtida meme och socialamedie kultur som förändrar något om deras betydelse som intresserar mig att arebtea med. En målning av ett svampmoln ifrån ett kärnvapenprov, kan idag likväl illustrera ett kärleksuppbrott som att handla om människans förmåga att förgöra oss själva, eller bådadera. Det kan vara ett skivomslag till ett The Smiths influerat band, eller en kommentar på kriget i Ukraina. Olika generationer och bakgrunder påverkar vår läsning.

Min process med bilderna pågår ofta under flera år, där bildidéerna stiger mot medvetandet och finns med i periferin i ateljén och pockar på att bli gjorda. I mig finns både en attraktion mot bilden och dess berättelse, samtidigt som de kan kännas osmakliga, banala eller utmanande för mig att måla. Ambivalensen gentemot källmaterialet, referensbilden, är viktig för mig. Den vill jag försöka att gestalta.

Fanden lokker till stupet*

De monotona upprepande tonerna i låten med samma titel av det norska enmansbandet Isengard, som en vandring, steg eter steg. Fanden, ett ord från folktron på ett spöklikt väsen, som en mildare variant av Satan. Det är en lockelse är fortsätta som vi, som lever nu, alltid har gjort. Hur många av oss är egentligen villig att nedgradera vår materiella standard och leva ett väsentligt enklare liv för att rädda klimatet och oss själva, våra barn och efterkom- mande? 

Titeln anspelar samtidigt på det att leva som konstnär. Det att ge efter för en nödvändighet för att stå ut och att förlora sig om och om igen. Att glömma klockan. Fastna i den måleris- ka processen. Det sinnliga i att blanda färgen med palettknivarna. Måla upp det första lagret, tunt som vatten. Långt senare är färgen tjock som deg. Och lika formbar. Jag borde göra något annat, men ateljén o måleriet lockar. 

Jag började skolka tidigt i livet. Jag upptäckte att jag kunde göra vad jag ville genom att helt enkelt inte dyka upp på lektionerna och sen bara sitta i en trappuppgång eller källare och läsa serier eller rita. Senare i livet tog jag moppen och körde tills staden tog slut, satt och spanade över morgonljuset på åkrarna. Varje dag jag åker hit till ateljén har jag denna känsla. Det är som att allt redan är försent, lektionerna är missade och jag kan stanna ute.

Målningen har utgått ifrån en bild på Zermatt, men kunde ha utgått ifrån vilket berg som helst. Jag är på inga vis intresserad av att genom ett oljemåleri dokumentera Zermatt, eller något annat berg för den delen. Jag använder bilden som en ready made ur den digtala bild- strömmen, som en populär kulturell artefakt. På snarlikt vis som Andy Warhol använde sig av bilder på Elvis, Campell Soup och Marilyn Monroe. 

Jag menar att jag använder landskapen på inte samma men besläktat vis somäldre tiders konstnärer under tex romantiken använde de, från Caspar David Friedrich till Vincent van Gogh, inte för att dokumentera den faktiska världen de målade, utan för at motiven, färgen och formerna gestaltade den inre världen, kaoset och känslorna.

Mina målningar är därför lättare att förstå, om något sådant nu går eller överhuvudtaget är eftersträvansvärt, om man kan se på de och försjunka i de på samma sätt som det går att göra i abstrakt expressionistiskt måleri. Som i en stor Gerhard Richter, Anselm Kiefer eller Olav Christopher Jensen målning. Men Anselm Kiefers verk handlar ju om andra världskriget invänder kanske någon?

Ja, men om det som pågår och potentialen till detsamma, inom oss. Kiefer föddes 1945. Hans målningar och verk bygger på inbildning, tillblivning, leva sig in i något helt enkelt, han har ingen egen erfarenhet av andra världskriget som han kan gestalta utan gestaltandet bygger på en erfarenhet som kommer ur själva inlevelsen. 

Det ger mig ofta en känsla av vemod och närmast hopplöshet i mötet med olika publiker. De flesta frågar om jag varit där, tex på något berg eller liknande. Ibland har jag det, som i dessa bilder, i vissa fall inte. 

Vissa jag möter tillmäter inte konsten samma värde som jag själv, vilket kanske är förståeligt, men jag fylls av aversion varje gång någon pratar om konst som om det vore mode eller design. Samtidigt kan jag se att det är jag som har det ”galna” perspektivet i sammanhanget, när världen rört sig i en helt annan riktning. Men förstå då, att det finns människor som jag, som inte är eniga, som inte håller med. Som kanske inte yttrar vårat motstånd så ofta men som åtminstone tillåter oss att gestalta det i konstnärlig form.

Här anser jag att konsten, inte bara bildkonsten, utan även samtidens förhållande till tex musiken har förändrats till det sämre. Kulturskapare kan avkrävas äkthet i förhållande till sina motiv och sina textrader. Istället för att tillåta sig själva att leva sig in i en konstnärlig värld av något slag,och få en djupare förståelse av världen, på samma sätt jag kan få av att läsa Abdulrazak Gurnah tex,  efterfrågas försäkringar och erfarenhetsäkthet. Du skulle inte känna igen äkta erfarenhet om den så hoppade upp och slog dig i ansiktet! Vill jag demonstrera till dessa människor.

I erfarenheter som blir till speglingar, till associationer, anser jag att det kan finnas berättelser om oss själva, inte bara om oss som lekfulla och fantasifulla varelser utan även om mer än så, saker som är för dunkla för mig att förstå och utrycka i ord. Kanske innehåller det dubbeltydiga och motsägelsefulla bilder och historier om vilka vi är? 

Rappare ska helst ha hållit i pistolen själv, hur kan de annars ”få lov” att rappa om det?

Man kan vilja fly upp i bergen för mindre, eller varför inte in i ett korrugerat plåtskjul i den skånska obygden. Och om man då skulle få för sig att måla några bergslandskap, så skulle man text kunna ge de titlar som ”brev till en annan tid”. 

Men undrar om det är värre att vara en fullständigt förstådd konstnär? 

*Fanden är ett gammalt nordiskt ord för en gestalt som lockar i fördärvet. 

Såhär säger wikipedia:

Fanden (fra dansk fanden, på norsk også faen og svensk fan) er et folkelig, ofte litt spøkefullt navn i skandinaviske språk på «den onde» eller et ondt vesen som tilsvarer djevelen i kristendommen.[2][3] Begrepet blir ikke brukt i høytidelige, religiøse og bibelske sammenhenger, men er en vanlig personifisering i folketro og folkediktning, for eksempel i eventyr og sagn, der fanden ofte er ute for å fange sjeler. Denne skikkelsen framstilles noe mindre farlig og mektig enn Satan i Bibelen, og flere folkeeventyr handler om hvordan folk lurer fanden, blant annet for inntekten hans.

From Old Danish fanden, fænden, probably borrowed from Old Frisian fandiand, a present participle of fandia (“to tempt”), from Proto-Germanic *fandōną (“to find out”), cognate with Old English fandian (“to try, tempt”), German fahnden (“to search”).

Late Old Norse fendinn, Norwegian faen, and Swedish fan are also borrowed, probably via Old Danish, from Frisian.

Text: Viktor Rosdahl