We are the dead

2018.09.01 - 2018.09.30

Medverkande konstnärer: Daniel Johnston, Axel Petersén, Erika Canohn, Freddie Wadling, Paulina
Drakenstedt, Joseph Beuys, Carl Abrahamsson, Harald Hedelo, Charlotte Ostritsch, Peter Kinny, Ulf Olsson, Gunnar Lundkvist, Klas Eriksson, Simon Sjöström, Lucas Lundh, Mikael Goralski, Tova Mozard och Isak Sundström.

Glassbilens spiritism 

Hade Margaret Thatcher en relation med Eddie Murphy? Sedan jag bekantade mig med den frågan har jag nog tänkt på den flera gånger om året, men aldrig ens brytt mig om att söka vidare info på nätet. Trots att svaret är helt ointressant gillar jag frågan. Den sätter tanken i rörelse. Inte det ovissas njutning, utan snarare det kontrafaktiskas, ett lustfyllt 'om' som vetter mot en möjlig värld. I tidig estetik var gillandet kanske rent av den centrala kategorin, som man nästan omedelbart försökte ersätta med mer intellektuellt anständiga saker. Gillandet låg på betraktarens sida, och kunde av sina förespråkare räddas genom att framställas som aktivitet och som allmängiltigt. När Mikael Goralski sätter samman utställningar utgår han aldrig från ett begrepp, eller ens från ett tema, utan just från en viss typ av gillande som inte alls motsvaras inte av någon viss perfektion eller ypperlighet i verket, och därför varken uttrycker någon god smak eller hävdar någon akut angelägenhet. De här sakerna är tvärtom rätt långlivade. Inte heller rör det sig om guilty pleasures. Snarare då grejer som man bara över tid märker att man är förtjust i; den typen av ämnen man läser om när tillfälle ges, hos frisören kanske, men som man inte hade haft en tanke på att själv söka upp trots att man då och då funderar på dem. Glädjeämnen som sätter igång en rörelse i själen, väcker ett intresse, styr perceptionen, stämmer sinnligheten: det får en att se främmande saker i det välbekanta (medan den mesta konsten opererar åt andra hållet, vilket ofta kallas ”det kusliga”), tecken i det tillfälliga, kopplingar som är så märkliga att det känns som om man inte skulle ha kunnat hitta på dem själv. Med dessa utställningar har en genre uppstått, åtminstone kände jag inte till den förr: notisbaserad psykdedelia. Trippar och snedtrippar, för allt främmande i det välbekant är inte så kul. En del är skrämmande på samma vis som Louise Adelborgs brodyr av universums harmoni kring Jesusbarnet finns en mängd hakkors. ”Louise Adelbort brukar ibland kallas för 'Rörstands grand old lady'.” Så jävligt är det, den svenska kulturen är genompyrd av överklassens legeringar av privilegier, nazism, nyandlighet, pengar och kristendom. Genom vår rörstrandsvardag finns stråk av seriösa snedtrippar. (Fan, och snart är det val!)

Jag har tidigare tänkt på den här estetiken som en variant av konspirationsteorier. Men den fungerar inte alls på samma sätt. Intresset för Salaligan handlar inte, tror jag, om att hitta nya historiska fakta och ta dem till intäkt för att ha kommit en grupp makthavare på spåren, en hemlig grupp till exempel, eller på något sätt ha hittat en förklarande orsak till någonting. Snarare är det då en viss sensibilitet som uppdagas, en ”klangbotten”, en tidsanda. Virginia Woolf skrev en gång om skillnaden mellan ett cafébesök före och efter kriget. Folk sa precis samma saker till varandra, men sorlet var annorlunda. Den här typen av utställningar går igång på sorlet och försöker urskilja fonem och undersöka deras förbindelser. Kristalliseringar i ett flöde. Kristallerna har sinsemellan aldrig haft några förbindelser, eftersom de inte fanns innan. Men nu, kan man ändå inte se någonting där? Något som var? Något som påminner om...? Salaligans, eller rättare sagt, Den magiska cirkelns esoteriska lära, dess blandning av spiritism och ockultism, yoga och bolmörtsinhalatorer, dess märkligt materialistiska, ja kapitalistiska, slutsats av själavandringsläran: att mord är tillåtet eftersom man egentligen inte dödar någon, utan bara får offret att gå vidare till en annan kropp, efter rånet. I kraft av sina andliga intressen och moral, ser sig de andliga som högre stående än andra, vilket också det ger dem en viss rätt att roffa åt sig. Thurnemans, ledaren av den Magiska cirkeln, begick sitt första mord när han planerade att råna ett mejeri för att finansiera en andlig fortbildningsresa till Indien. ”Allt som gynnar ens intressen, är tillåtet”, sa Thurnemans egen andliga ledare.  

Så fort jag läser om Thurneman kommer jag att tänka på Björn Nalle Wahlroos, den underbart frispråkiga marknadsfundamentalismen (som världsbild helt jämförbar med spiritismen, lika ogrundad och övergripande) som inte drar sig för att säga att 80% av människorna är idioter och att pengarna därför ska föras över till de övriga 20%. Andlig överlägsenhet. Han har även talat om att det finns massa sociala och samhälleliga normer och värderingar som helt enkelt inte gäller för företag, eftersom deras enda uppgift i världen är att skapa vinst åt ägarna. ”Allt som gynnar ens intressen, är tillåtet”, sammanfattade Thurneman det hela. Vad är det vi vädrar här? Inte orsaker och verkningar, inte strukturer och sammansvärjningar, som konspirationsteorier skulle mynna ut i. Det vi kommer åt är passioner, så som David Hume förstod dem: den sensation som man får av ett intryck när det uppfattas genom sina associativa förbindelser. Skillnaden mellan smärta och lidande är att den förra är enbart fysisk, den andra en passion. En smärta som strålar ut i armarna och händerna gjorde en gång att jag inte kunde jobba på flera veckor. Ganska snart började den där smärtan styra mina tankar till utebliven inkomst, förlorade möjligheter, svårigheter med hyran och mina barns... Den hade blivit ett lidande, en passion. Man förvånas över att Nalle i sin ungdom var kommunist, och sedan blev en sådan ärkekapitalist. Men han var inte bara kommunist, han var visst stalinist – och blev inte kapitalist förrän kapitalismen var en bra bit på väg mot sin stalinistiska fas, den mördande totalitära kapitalismen vi har idag. Kontinuiteten låg kanske i Nalles passion, stalinismen.        

Det är i det registret som utställningen verkar. Själva det tanke- och känslokomplex som producerar våra passioner ska aktiveras och rekonfigureras på ett visst sätt, så att de enskilda verken ska få tanken att bana andra vägar än de som de skulle ta i den vanliga receptionen (en viss vanemässig koppling mellan stimuli och föreställning, smärta och lidande, lust och glädje osv). En del utställningar opererar i intellektet, andra i sinnligheten osv, men den här i passionerna, i det stimuli-startade intellektet som inte styrs enbart av logiken, utan av den myriad av viktiga faktorer i ens existens. Passionerna är livets sorl, det är ur det som det meningsfulla stiger, utan att därmed lösgöra sig. Konstens relevans ligger just där, i handhavandet av sorlet, i återförandet av saker till sorlet, i upplyftandet ur det, i den snabba associationen inom det. Inte saker: relationer, positioner, rörelser: till, ur, inom. Stig Dagerman i älven, övning.

Text: Lars-Erik Hjertström Lappalainen

P.S.

Galleriet, platsen där Fabian Bengtsson hölls fången i en ljudisolerad låda, lär ha kunnat lokaliseras av polisen tack vara att Fabian, som hade fått behålla sin klocka på sig, kunde ange tiden vid vilken glassbilens framfart hade hörts. Hur fan är det möjligt? Lådan var ju ljudisolerad?